Påstods sätta skräck i en hel by

Falu Kuriren skrev i ett reportage om en grannfejd där en person påstods sätta skräck i en hel by. Byborna och en anonym polis citerades oemotsagda i en lång och reservationslös artikel med kränkande och obestyrkta påståenden. Tidningen klandras av Pressens Opinionsnämnd för att ha utsatt anmälaren för en oförsvarlig publicitetsskada.

Falu Kuriren, exp. nr: 31/2016, dnr: 5/2016

Pressens Opinionsnämnds beslut

Pressens Opinionsnämnd klandrar Falu Kuriren/Dalarnas Tidningar för att ha brutit mot god publicistisk sed.

___________

Genom beslut den 21 januari 2016 hänsköt Pressombudsmannen (PO) en anmälan från NN till Pressens Opinionsnämnd.

Vad tidningen skrev

Den 25 juli 2015 publicerade Falu Kuriren på sin förstasida rubriken Grannkonflikter – ett svårt fall för polisen.

I länet puttrade ett flertal lokala konflikter på, år efter år. Till synes utan lösning. De flesta var lågintensiva. Andra ledde dessvärre till hot, fysiskt våld och upplevd terror för de inblandade. För byborna i en del av Dalarna som DT besökt hade det nu gått så långt att vissa inte längre kände sig trygga med att släppa ut sina barn utan ständig uppsikt.

Men trots bybornas desperation kunde polisen inte ge dem något hopp om en lösning. De kunde nämligen inte ingripa förrän osämjan övergått till regelrätta brott.

”Det blir jättemycket moment 22. Ett fall som hamnar mellan stolarna och som ingen kan få stopp på”, sade polisen.

Inne i tidningen var rubriken Bybor hopplöst fast i skräckfyllt järngrepp.

Reportaget handlade om att en stor del av en by – ett 50-tal personer – hölls i ett skräckfyllt järngrepp. Situationen var ohållbar och de hade haft ett stort möte med Brottsofferjouren.

Bybornas frustration och desperation var påfallande. Genom åren hade en granne gjort mängder av polisanmälningar mot bybor. Den ena polisanmälan mer bisarr än den andra. Samtidigt hade grannen blivit ett stort problem för myndigheter.

Det här var bybornas berättelse. Så långt det hade gått att verifiera den.

”Hon anmäler alla, mest kvinnor, utan någon som helst synbar anledning”, hävdade byborna och konstaterade:

”Vi är alla rädda. Det känns som att vad som helst kan hända. Många vågar inte längre släppa ut sina barn utan att ha ständig uppsikt.”

Bybornas anklagelseakt mot grannen var lång. Anklagelser som att grannen hotfullt kört rätt mot personer som var ute och gick. Att mer eller mindre preja dem av vägen då de var ute och körde bil.

Flera sade sig vara så rädda att de hukade sig i bilen för att grannen inte skulle se dem om de möttes på vägen. Flera gånger hade grannen försökt att köra över dem när de hade varit ute med sina hästar. Byborna hävdade att grannen blockerade utfarten till deras gårdar. Hon kunde stå där i timmar, filma och uppträda hotfullt med stirrande blick.

Byborna fick telefonsamtal och sms med budskap som att ”det vore ju synd om det skulle börja brinna hos dig”, från kontantkortstelefoner som inte gick att spåra och då inte heller juridiskt kunde bindas till någon.

Falska anklagelser mot byborna spreds på Facebook. Hon hade bland annat dödslistor, med folk som hon ville se döda. Grannen var väl känd hos polisen, men hon sades vara medveten om var gränserna gick för att undgå att ställas till svars.

”Vi har mängder av gånger vänt oss till polisen och sociala myndigheter. Svaret vi får är att vi måste vänta tills det händer något allvarligt”, sade byborna samtidigt som de frågade sig:

”Vem av oss ska då vara beredd att offra sitt liv för att något ska hända?” ”Vi får inget svar på vår fråga om vem som bär ansvaret, inte heller vem som ska ta hand om den här människan.”

På samma uppslag fanns rubriken Polis: ”Ett fall ingen kan stoppa”.

I över 20 års tid hade grannen varit aktuell hos polisen och andra myndigheter i Dalarna. Situationen var i praktiken långt värre än den bild som byborna utmålade. Polisen sade till tidningen: ”Fallet tar massor av resurser, vi blir nerringda. Varje dag.”.

De många anmälningarna mot boende i byn var i verkligheten mångdubbelt fler. Polisen fick mer eller mindre dagligen in polisanmälningar som aldrig kom till bybornas vetskap.

”Jag vet inte hur många hundra anmälningar grannen har gjort men jag har själv övat på 500 av dem”, sade polisen.

När polisen först kom i kontakt med kvinnan gjorde hon anmälningar om våldtäkter och knivskärningar i parti och minut. I början tog polisen det på allvar, men kunde snart konstatera att allt bara var påhittat. Idag handlade anmälningarna i regel om ofredande eller att myndigheterna inte gjorde vad de, enligt grannen, skulle.

”Hon terroriserar inte bara byborna, utan kan ringa oss 50 gånger om dagen”, sade polisen.

”Poliser, åklagare och även domstolen anmäls om och om igen för tjänstefel.”

Polisen konstaterade också att man hamnat i något av moment 22. Grannen blev aldrig tvångsomhändertagen eftersom hon inte utgjorde en fara för sitt eget och andras liv. Ofredandena av byborna kom aldrig upp i den graden att de kunde ses som hänsynslösa och socialen ingrep inte eftersom grannen klarade sig själv.

”Den här personen sätter oss i ständigt arbete. Hon anser att hon själv är utstött och trakasserad av hela byn”, sade polisen.

Polisen förstod att byborna kände sig desperata men kunde inte ge dom något hopp om en lösning.

”Det blir jättemycket moment 22. Ett fall som hamnar mellan stolarna och som ingen kan få stopp på”.

Anmälan

Publiciteten anmäldes till Allmänhetens Pressombudsman, PO, av den omskrivna kvinnan. Hon anförde följande:

Under flera års tid hade ett antal personer i hennes hemby på olika sätt ofredat henne och stört hennes personliga integritet. Det hade bland annat skett genom fysiska skador på hennes egendom, förtal via sociala medier samt genom att ge ut någon slags skrift om ”Vresa” i vilken anmälaren och hennes personliga förhållanden beskrevs så tydligt att hon gick att identifiera.

Denna mobbning hade nu fortsatt i Falu Kuriren. I artikeln användes värderande och klart suggestiva ord för att skapa intryck av ren terror:

  • Skräckfyllt järngrepp
  • Grannen blivit ett stort problem för myndigheter.
  • Vi är alla rädda. Det känns som om vad som helst kan hända.
  • Många vågar inte längre släppa ut sina barn utan ständig uppsikt.

  Vidare innehöll artikeln rent osanna uppgifter:

  • Att grannen körde hotfullt rätt mot personer som var ute och gick.
  • Att grannen mer eller mindre prejat bybor av vägen när de var ute och körde bil.
  • Att flera sade sig vara så rädda att de hukade sig i bilen för att grannen inte skulle se dem om de möttes på vägen.
  • Att flera bybor hävdade att grannen blockerade uppfarten till deras gårdar. Hon kunde stå där i timmar, filma och uppträda hotfullt med stirrande blick.
  • Byborna fick telefonsamtal och sms med budskap som ”det vore ju synd om det skulle börja brinna hos dig” (från kontantkortstelefoner som inte gick att spåra).
  • Falska anklagelser mot byborna spreds via olika adresser på Facebook. Hon hade bland annat dödslistor med folk som hon vill se döda.

Alla dessa lögner hade Falu Kuriren publicerat utan att anmälaren hade fått tillfälle att bemötande. Direkt efter publiceringen hade hon bett om att få bemöta tidningen uppgifter, vilket den ansvarige utgivaren avböjde.

Tidningens källor hade som enda avsikt att med tidningens hjälp skada henne för att sedan kunna sprida till andra att det var henne som artiklarna handlade om. De som uttalat sig i artikeln hade också uppmanat andra att dela den på internet. Anmälaren hade räknat till minst 340 delningar.

Anmälaren hade ingen annan önskan än att få bli lämnad ifred. Därför hade hon tvingats till att ansöka om kontaktförbud mot några av byborna.

Vad gällde den påstådda polisens uppgifter, var även de osanna och synnerligen kränkande. Anmälaren undrade var grunden för polisens påståenden fanns.

Angående meningen ”Idag handlar anmälningarna i regel om ofredande”, menade anmälaren att det stämde. Dessutom anförde hon att det inte alls var anmärkningsvärt att hon påpekade för myndigheterna om anmälningar om ofredanden, hot och skadegörelser som inte utreddes utan enbart avskrevs.

Hon hade inte ringt polisen 50 gånger om dagen. Anmälaren hade visserligen anmält polis och åklagare för tjänstefel, men det var enbart vid enstaka tillfällen. Vad skulle hon annars göra när hennes anmälningar fullständigt ignorerades?

Den enskilde polisen hade också uttalat sig om att hon inte kunde bli tvångsomhändertagen eftersom hon inte utgjorde en fara för sitt eget eller andras liv. Det var ett synnerligen infamt påstående som saknade all grund. Hade den enskilde polisen kompetens att göra ett sådant påstående.

Sammanfattningsvis menade anmälaren att hon var utpekad och att hon borde ha beretts tillfälle till bemötande. När hon kontaktat tidningen för kommentar hade den ansvarige utgivaren avvisat detta tämligen arrogant.

Uppgifterna om henne var såväl grovt tendensiösa som överdrivna liksom i de flesta fall osanna. Källkontrollen hade brustit på ett allvarligt sätt.

Mobbingen mot anmälaren hade nu ökat i hela Rättviks kommun efter publiceringen. Nya personer som betedde sig illa mot henne hade tillkommit.

Det fanns inget uppenbart allmänintresse att publicera alla osanna uppgifter om henne.

Tidningens yttrande

Tidningen svarade genom sin tillförordnade ansvarig utgivare. Hon anförde att i en granskning med fokus på hur samhällets gemensamma resurser och insatser kunde fallera, berättade tidningen om olika typer av ”moment 22”-situationer i samband med grannfejder. Det kunde exempelvis handla om att polis och sociala myndigheter hade problem med att hantera uppkomna situationer kring invånare och invånares uppträdande i samhället.

De anmälda artiklarna var ett exempel på detta. Tyngdpunkten, även på tidningens förstasida, hade lagts på samhällsinstitutionernas oförmåga att hantera konflikter. Konflikterna kunde ha flera bottnar, lagen och samhällets skyddsnät riskerade att inte räcka till. Av den anledningen rapporterade tidningen om ett samhälle någonstans i Dalarna. Flera uppgiftslämnare berättade, oberoende av varandra, om en situation som upplevdes som hotfull. Anledningen var en invånare som agerade på ett sätt som skapade otrygghet.

Artikelns syfte var, vilket enligt utgivaren tydligt framgick, att förklara en reell situation och ett fenomen i rättssamhället. Ett samhällsproblem som det fanns stor vikt av att belysa och som var allmänintressant.

De uppgifter som fördes fram och som anmälaren vände sig emot hade bekräftats av flera av varandra oberoende uppgiftslämnare. Även annan dokumentation låg till grund för publiceringen.

Tidningen hade vinnlagt sig om att följa god publicistisk sed i rapporteringen. Samhället var i artikeln anonymiserat, och de detaljer som beskrevs kunde inte anses vara utpekande.

Det stämde inte att tidningen kontaktats av anmälaren för ett bemötande. Hur artikeln spreds, eller i vilka syften den efter publicering använts, kunde heller inte tidningen ta ansvar för.

Sammantaget ansåg utgivaren sig ha förhållit sig till de pressetiska reglerna på ett ansvarsfullt sätt.

Anmälarens kommentar

Anmälaren vidhöll vad hon tidigare anfört och utvecklade sin talan. Det stämde inte att artiklarna ytterst handlade om en granskning av hur samhällets insatser kunde fallera. Såväl förstasidan som insidesartiklarna hade handlat om henne.

Tidningen hade under lång tid drivit en förtalskampanj mot henne och det medförde att hon var mycket lätt att identifiera med hjälp av artikeln.

Anmälaren ansåg att hon borde fått möjlighet att ge sin syn på saken.

De uppgiftslämnare som tidningen hänvisade till var sannolikt samma invånare i hennes by som under lång tid trakasserat, förtalat och till och med i rättegång, enligt anmälarens mening, vittnat falskt mot henne. Varför hade tidningen inte sökt någon som kunde ge en annan beskrivning av henne. Det fanns flera personer i byn som hade en helt annan bild av förhållandena i byn och anmälarens situation.

Vad gällde dokumentationen som tidningen hänvisade till torde det vara polisanmälningar. Dessa sade att hon anmält trakasserier, ofredande och skadegörelse. Anmälaren tillade också att det pågick en internutredning hos polismyndigheten angående de uttalanden som polisen gjorde i en av de anmälda artiklarna. Uppgifterna var inte förenliga med den objektivitet och saklighet som gällde för en myndighetsutövande tjänsteman.

Anmälaren hade efter publiceringen flera gånger sökt reportern. Han hade aldrig svarat eller återkommit. Även den tillförordnade ansvarig utgivaren hade kontaktats, av en person som biträdde anmälaren i olika ärenden. Den personen hade talat med den tillförordnade ansvarig utgivaren, Alisa Bosnic, vid två tillfällen. Första gången svarade Alisa Bosnic att hon skulle kontakta utgivaren och vid det andra samtalet uppgav hon att endast att ”vi står för vad vi skrivit”. Även en ytterligare person hade sökt om att få till stånd ett klarläggande.

Tidningen hade således inte varit villig att publicera ett klarläggande/dementi. Det var uppseendeväckande att utgivaren inte talade sanning.

PO:s bedömning

Det är inte PO:s sak att utreda vad som är sant och falskt i ett ärende som detta. PO:s uppgift är att bedöma om det tidningen publicerat förorsakat anmälaren en oförsvarlig publicitetsskada.

Att det finns mångåriga konflikter mellan grannar i en by har ett allmänintresse. Om tidningen skriver om händelserna finns anledning att iaktta viss försiktighet. Detta gäller även i de fall då tidningen anser att det finns anledning att rapportera om uppgifter av nedsättande karaktär för den som utpekas som upphov till själva osämjan.

Rapporteringen innehåller flera allvarliga och okommenterade påståenden om vad den omskrivna kvinnan ska ha gjort, eller hur hennes beteende mot de andra byborna är.

Bland annat finns följande uppgifter:

  • Att hon hotfullt kör mot personer som är ute och går.
  • Att hon försökt köra över personer som är ute med sina hästar.
  • Att vissa inte längre känner sig trygga med att släppa ut sina barn utan ständig uppsikt.
  • Att bybor får telefonsamtal och meddelanden med budskap som det vore ju synd om det började brinna hos dig (från kontantkortstelefoner som inte går att spåra).
  • Att hon har dödslistor med folk hon vill se döda.

I en anslutande artikel i vilken en eller flera poliser intervjuas anges bland annat att anmälaren:

  • Inte bara terroriserar byborna utan kan ringa polisen 50 gånger om dagen.
  • Polisen konstaterar att man hamnat i något av ett moment 22. Grannen kan inte bli tvångsomhändertagen, eftersom hon inte utgör fara för sitt eget eller andras liv.

Det råder ingen tvekan om att anmälaren är utpekad inför den krets som känner till konflikten i hennes by.

En grannkonflikt, som den här, kan behöva belysas i pressen. Det som läggs anmälaren till last är emellertid delvis av mycket allvarlig art, särskilt den påstådda dödslistan och de anonyma sms-hoten. Dessa anklagelser är inte bara allvarliga, utan redovisade i tidningen utan några belägg. Anmälaren borde ha givits möjlighet att kommentera dem. Jag kan dock konstatera att obelagda anklagelser av detta slag är mycket svåra att försvara sig mot. Det är därför osäkert om ens ett samtidigt bemötande hade varit nog för att läka den publicitetsskada hon nu åsamkats.

Det råder delade meningar om anmälaren kontaktat tidningen för en uppföljning. Jag vill dock påpeka att en uppföljande publicering, mot bakgrund av artiklarnas karaktär, svårligen hade kunnat tillgodose anmälarens intressen.

Sammanfattningsvis var rapporteringen om anmälaren mycket långtgående och reservationslös. De påståenden som läggs anmälaren till last är allvarliga och svåra att försvara sig mot. Samtidigt är det en betydande brist att tidningen inte ens givit anmälaren en möjlighet till samtidigt bemötande.

Min bedömning blir således att Falu Kuriren/Dalarnas Tidningar har utsatt anmälaren för en oförsvarlig publicitetsskada.

Ärendet hos Pressens Opinionsnämnd

Såväl tidningen som anmälaren har yttrat sig i nämnden. De har anfört i huvudsak samma omständigheter som hos PO.

Pressens Opinionsnämnds bedömning

Anmälaren har i artiklarna utsatts för mycket kränkande och obestyrkta påståenden, bl.a. av en anonym poliskälla. Även om anmälaren utpekats inför en relativt begränsad krets har hon genom artiklarna utsatts för en allvarlig och oförsvarlig publicitetsskada. Nämnden instämmer i PO:s bedömning och finner att tidningen ska klandras för att ha brutit mot god publicistisk sed.

Vad innebär ett fällande beslut?

I de fall där en tidning klandras av PON måste tidningen publicera det fällande beslutet. Tidningen ska också betala en expeditionsavgift, som delfinansierar PO:s och PON:s verksamhet. Tidningar med en upplaga upp till 10 000 exemplar betalar 13 000 kronor. Tidningar med större upplagor betalar 32 000 kronor.

Besöksadress Kungsgatan 62, Stockholm Postadress Box 223 10, 104 22 STOCKHOLM E-post Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Telefon 08-692 46 20 Telefontid Mån-fre kl 10-12 & 13-14. Dag före röd dag kl 10-12.

Kansliet har sommarstängt 10 juli-11 augusti.
Ansvarig utgivare Ola Sigvardsson