Borde fått bemöta anklagelser om grundlagsbrott

Universitetsläraren skrev om en prefekt vid Humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet som anklagats för att försöka tysta kritiker och efterforska uppgifter till pressen. Båda händelserna var möjliga grundlagsbrott. Opinionsnämnden anser att tidningen borde ha kontaktat prefekten inför publiceringen och gett henne tillfälle att bemöta uppgifterna i artikeln. Då det inte skedde har tidningen brutit mot god publicistisk sed.

Universitetsläraren, exp. nr: 73/2016, dnr: 53/2016

Pressens Opinionsnämnds beslut

Pressens Opinionsnämnd klandrar Universitetsläraren för att ha brutit mot god publicistisk sed.

_______________

Genom beslut den 20 oktober 2016 hänsköt Allmänhetens Pressombudsman (PO) ett ärende avseende anmälan mot Universitetsläraren till Pressens Opinionsnämnd (PON).

PO:s beslut hade följande lydelse.

Vad tidningen publicerade

Den 25 februari 2016 publicerade Universitetsläraren en artikel på sin hemsida med rubriken Göteborgsprefekt anklagas för grundlagsbrott.

Av ingressen framgick att en prefekt vid Humanistiska fakulteten vid Göteborgs universitet anklagats för att försöka tysta kritiker och efterforska uppgiftslämnare till pressen. Båda händelserna var möjliga brott mot grundlagen.

Bakgrunden var att A (namngiven), dekan vid Humanistiska fakulteten, skulle gå i pension. Då anställdes hon som seniorprofessor vid institutionen för filosofi, lingvistisk och vetenskapsteori, där Christina Thomsen Thörnqvist var prefekt. Motiveringen var att A skulle kunna fortsätta som dekan.

Carl Falck, förbundsjurist på fackföreningen Sveriges universitetslärare och forskare, SULF, ansåg att det var ett märkligt förfarande. Fakulteten borde enligt honom inte ha några problem att låta någon annan ta över som dekan.

Tidningen beskrev händelsen som en ny affär som delvis tilldrog sig vid samma institution där 95 fall av brott mot LAS och anställningsförordningen hade skett. Rektor Pam Fredman klargjorde att det inte fanns något samband mellan dessa anmälningar och anställningen av A.

Anställningen av A hade uppmärksammats i Expressen och Göteborgs-Tidningen den 4 december 2015. Artikeln hade delats på Facebookgruppen ”Rädda språken vid Göteborgs universitet” med den inledande texten ”Det här handlar om de två personer som låg bakom språkdöden vid GU”.

Till saken hörde att det 2012 hade varit en infekterad strid vid fakulteten om nedläggningen av undervisning i italienska. Då var A dekan och Christina Thomsen Thörnqvist vicedekan. Debatten hade pågått i både Göteborgs-Posten och i GU Journalen, med argument som ”för låg kvalitet” respektive ”vetenskapsfientligt och nationalistiskt”.

Enligt tidningen var såren inte läkta. I Facebookgruppen fick inlägget en lång rad kommentarer, en del på temat vänskapskorruption. I det läget mejlade Christina Thomsen Thörnqvist till prefekten vid fakultetens språkinstitution och försökte få hen att förmå de som lagt ut de kritiska synpunkterna på Facebook att ta bort inläggen.

När detta uppdagades i Göteborgs-Posten under rubriken GU-chef jagar kritiker på Facebook mejlade Christina Thomsen Thörnqvist den andre prefekten och försökte få reda på hur hennes första mejl nått pressen. Även detta mejl publicerades i Göteborgs-Posten.

Förbundsjuristen, Carl Falck, citerades:

Om det har gått till så som det refereras i GP så är det brott mot yttrandefriheten och meddelarskyddet, båda grundlagsskyddade. Så kan inte en ansvarig myndighetsföreträdare agera […]

Affären rullade vidare när tio anonyma anställda vid Humanistiska fakulteten i GU Journalen uttryckte att de hade rätt att vara kritiska och att man som chef inom myndigheten måste tåla kritik. På samma debattsida fanns ett inlägg från Enrico Tiozzo, professor i italienska vid universitetet. Han varnade för att tjänster som seniorprofessor var en korruptionsrisk. Enrico Tiozzo hade deltagit i den offentliga debatten om nedläggningen av italienskan 2012.

Därefter uttalade rektor Pam Fredman i Göteborgs-Posten att hon skulle låta utreda frågan. På fråga från Universitetsläraren om Christina Thomsen Thörnqvist agerande kunde innebära grundlagsbrott svarade hon att anklagelsen var allvarlig och att det därför var av största vikt att saken undersöktes noga. Innan granskningen var slutförd ville hon inte uttala sig i det specifika fallet.

Efter beskedet om utredning meddelade Christian Thomsen Thörnqvist att hon skulle ta en time-out. Academic Rights Watch hade anmält ärendet till Justitiekanslern, med motiveringen att det var olämpligt att en fråga om eventuellt yttrandefrihetsbrott utreds internt.

Följande dag publicerade Universitetsläraren ett genmäle med rubriken Lösa anklagelser och ogrundade påståenden, skrivet av dekanen A och prodekanden B (namngiven).

Av genmälet framgick, bland annat följande:

Tidningens rubrik hade varit missvisande då det var två prefekter vars agerande var under utredning och anmälda till Justitiekanslern. Tidningen hade inte dragit sig för att namnge den ena av prefekterna, medan den andra hänvisades till som ”hen”.

Tidningen hade gjort en helt grundlös koppling till att dekanen A anställts som seniorprofessor. Hur detta hängde samman med anmälan om grundlagsbrott måste motiveras av tidningen.

I artikeln hade tidningen skrivit om debatten om språkundervisning vid Humanistiska fakulteten och det faktum att undervisningen i italienska hade ställts in. Tidningen lyfte inte att det hade fattats beslut om att anställa nya professorer och postdoktorer i ett annat av språken, jämte att bygga ut och förstärka andra språkämnen.

De 96 anställningar som var anmälda som brott mot LAS hade inget med A:s anställning som seniorprofessor att göra.

Det stämde att det fanns flera instämmande kommentarer på sociala medier om dekanus och en av prefekternas agerande och vänskapskorruption. Men tidningens artikel nämnde inget om att det fanns gott om inlägg som bemötte påståendena, samt att internrevisorn vid universitet kommenterat och avvisat anklagelserna om vänskapskorruption och jäv.

Tidningen publicerade ett svar till genmälet där tidningen försvarade sin publicering:

I fråga om namngivning hade tidningen gjort bedömningen att det skulle vara meningslöst att inte namnge prefekten, eftersom hon upprepade gånger förekommit med namn och bild i både Göteborgs-Tidningen och Göteborgs-Posten. Den andra inblandade prefekten hade inte namngetts tidigare.

Tidningen anförde att ambitionen hade varit att sätta in de händelser som hade lett till en anmälan till Justitiekanslern i ett sammanhang. Det framgick av artikeln att anställningen av A som seniorprofessor var den direkta orsaken till att den aktuella affären hade rullat igång. Om inte den historian hade publicerats hade inte länken till artikeln lagts upp på Facebook och det hade inte funnits några inlägg för de båda prefekterna att mejla om.

Även nedläggningen av undervisning i italienska hörde till saken. Hade det inte funnits uppenbart oläkta konflikter på fakulteten hade det kanske inte blivit några inlägg på Facebook. Tidningen hade enbart tagit upp de kritiska inläggen, då det var dessa som prefekten hade reagerat på.

Anmälan

Christina Thomsen Thörnqvist anmälde publiceringen till Allmänhetens Pressombudsman, PO, genom ombud.

Det var två prefekter som anmälts till Justitiekanslern. Detta framgick inte någonstans i artikeln. Den handlade enbart om henne. Denna särskiljning var utpekande och upplevdes kränkande.

Tidningen kopplade ihop ärendet med en anmälan om felaktiga anställningar vid den institution där hon numera var prefekt. Man kallade ärendet ”den här nya affären”, varvid man lät påskina att det fanns minst en motsvarande tidigare ”affär”. Redan ordet affär antydde att det låg oegentligheter i bottnen. I själva verket påvisades inte på något sätt i artikeln att anmälan om de 95 anställningarna och anmälan till Justitiekanslern skulle ha något med varandra att göra, utan det användes enbart som insinuation. Detta upplevs som direkt kränkande och utpekande. I själva verket var hon inblandad i en bråkdel av de 95 anställningarna, och om hon var skyldig i ärendet som anmälts till Justitiekanslern var långt ifrån utrett.

Tidningen gick vidare och hänvisade till den genomlysning av Humanistiska fakulteten som gjordes i början av 2010-talet. Uttryck som ”för låg kvalitet” och ”vetenskapsfientligt och nationalistiskt” jämställs. Det var allvarligt. Hon hade gjort utredningen på fakultetsnämndens uppdrag och kunde utifrån fastställda kriterier konstatera att vissa utbildningar höll för låg kvalitet. Att vissa medarbetare inte uppskattade den bedömningen och därför gjorde grova utfall var kanske naturligt, men borde inte jämställas med omdömen i rapporten.

Det hon hade försökt få bort från Facebook var inte kritiska synpunkter gällande tjänsteutövningen vilket artikeln antydde genom citat från insändare i GU journalen, utan grova påhopp på henne och dekanen som personer. Till exempel kommentarer med gilla-markeringar som: ”Men man kunde önska, som i en av Tage Danielssons skrifter, att de på väg hem en dag förvandlas till statyer och för all framtid stå där till allmänt beskådande och som varning och bli besudlade av fågelträck.”.

I artikeln uttalade sig förbundsjuristen Carl Falck som förklarade att om det gått till såsom det refererades i Göteborgs-Posten var det ett brott mot yttrandefriheten och meddelarskyddet. Detta var i sig en mycket allvarligt anklagelse. Uttalandet kom dessutom från en företrädare för det fackförbund som hon själv tillhörde. I själva verket hade Justitiekanslern avstått från förundersökning angående anmälan om brott mot yttrandefriheten, och även om förundersökning inletts angående efterforskningsskyddet, hade åtal inte väckts och dom inte fallit, varför det var kränkande och utpekande att en förbundsjurist fällde en så tydlig dom.

Utan att ha den fulla bakgrunden till hennes handlande klart för sig, förklarade Carl Falck dessutom att en ”ansvarig myndighetsföreträdare” inte kunde agera som hon hade gjort. Även detta var ett tydligt utpekande och kunde få konsekvenser för hennes fortsatta arbete som prefekt.

I slutet av artikeln användes återigen ordet ”affär”, trots att inga oegentligheter hade bevisats. Som artikeln var utformad med ogrundade kopplingar mellan händelser och citat från andra medier spädde den ytterligare på de vaga antydningarna om att något felaktigt skulle ha begåtts. Vilket i sin tur ledde till ännu ett felaktigt utpekande av henne.

Universitetsläraren hade inte kontaktat henne. Hon fick inte någon chans att ge sin bild av skeendet. Hon upplevde att den sammantagna bilden utgjorde ett utpekande med ogrundade och insinuanta påståenden. Det var smutskastning och riskerade att leda till konsekvenser för henne, både privat och karriärmässigt.

Det var anmärkningsvärt att Universitetsläraren valde att publicera genmälet från Göteborgs universitet som en debattartikel. Det fanns heller ingen hänvisning vid den anmälda artikeln till genmälet. Genmälet var därmed svårt att hitta, då läsare inte självklart letade efter ett sådant på en debattsida.

Tidningens svar

Tidningen svarade genom sin ansvarige utgivare, Anders Jinneklint.

Anmälaren anförde ingenstans i sin anmälan att innehållet artikeln inte skulle vara sant. Därmed torde det vara utom tvivel att uppgifterna i texten var korrekta.

Ärendet hade ett uppenbart allmänintresse. Tidningen respekterade den personliga integriteten och behandlade inte anmälaren i annat än hennes yrkesroll.

Tidningens ambition med artikeln var att sätta in de händelser, som ledde till en anmälan om brott mot grundlagen, i ett sammanhang.

Anmälaren hade inte begärt någon rättelse eller inkommit med någon önskan om kommentar i tidningen.

Det var korrekt att två personer nämndes i Academic Rights Watchs anmälan till Justitiekanslern, men den anmälan utgjorde inte normen för nyhetsvärdering och var inte avgörande för vem som skulle nämnas vid namn i nyhetssammanhang.

Anmälan till Justitiekansler var tydligt fokuserad på anmälaren, den andra prefekten var uppenbarligen underordnad.

Helt klart var att endast en person anklagats för att både försöka tysta kritiker och för att efterforska uppgiftslämnare till pressen, något som tidningen lyfte i ingressen. Tidningen hävdade att det fanns grund för rubriken att en prefekt anklagats för grundlagsbrott. Huruvida någon annan person hade anklagats var inte lika uppenbart, varför det var viktigt att vara försiktig vid publiceringen.

En ”affär” behövde inte innebära att personer hade begått eller fällts för brottslighet. Enligt nationalencyklopedin var en affär en ”anmärkningsvärd händelse ofta av pol. el. jur. natur”. Ordet ”affär” var en adekvat benämning på de händelser som refererats i artikeln.

Det var nödvändigt att sätta in de händelser som ledde till anmälan i ett sammanhang och göra händelseförloppet begripligt för läsarna. Även de 95 anmälningarna av felaktiga anställningar hörde till saken, de utgjorde en del av de oläkta konflikterna på fakulteten. Tidningen hade inte på något sätt antytt att anmälaren var ansvarig för de 95 anmälda anställningarna. Det var hon själv som i sin PO-anmälan uppgett att hon var ansvarig för en mindre del av dem.

Dessutom fick anmälarens högsta chef, rektor Pam Fredman, uttala sig i samband med att de 95 fallen omskrevs.

Vidare menade anmälaren att det var allvarligt att artikeln citerade ”för låg kvalitet” ur hennes utredning i samband med citat som hennes motståndare gjort i den infekterade striden om språknedläggningar vid fakulteten. Anledningen till att över huvud taget referera till en debatt som pågick för flera år sedan var att göra den händelsekedja som återges i artikeln begriplig för läsaren. De Facebookinlägg som anmälaren reagerade på hade knappast skrivits om inte språkkonflikten funnits.

Att artikeln citerade från utredningen innebar inte att den jämställdes med ett debattinlägg, särskilt som utredningen inte nämndes i artikeln. Tidningen ansåg inte att artikelns sätt att relatera till debatten skulle vara allvarligt.

Att anmälaren försökte få bort grova personliga påhopp, tillskillnad från ”kritiska synpunkter gällande tjänsteutövningen” torde inte vara ett argument som förändrade det rättsliga läget och inte heller bedömningen av hur tidningen rapporterade om händelsen.

Vad intervjupersoner uppgav eller hur de formulerade sig var inte upp till reportern eller ansvarig utgivare att avgöra, såvida det inte kunde anses handla om förtal eller liknande. Precis som anmälaren själv uppgav gjorde Carl Falck ett allmänt uttalande om att det var allvarligt om det gått till såsom det refererats i Göteborgs-Posten. Direkt därpå citeras han ordagrant ”Så kan inte en ansvarig myndighetsföreträdare agera” vilket syftade direkt tillbaka på om det gått till såsom det hade refererats i Göteborgs-Posten. Det torde vara uppenbart att det inte var någon dom som fälldes i uttalandet.

Enligt Göteborgs-Posten hade anmälaren tagit time-out när artikeln skrevs. För att respektera detta valde tidningen att i stället ta kontakt med arbetsgivaren, som fått bedöma vem som skulle uttala sig. Universitetet bedömde att det var rektor Pam Fredman som skulle uttala sig, vilket hon också gjorde i artikeln.

Anmälaren ansåg att det var anmärkningsvärt att tidningen valt att publicera genmälet som en debattartikel. Tidningen hade svårt att se hur den annars skulle ha gjort, eftersom det var den möjlighet tidningen hade för att visa att det var en text som inte skrivits eller hade beställts av redaktionen. Att publicera innehållet som en vanlig artikel på redaktionell plats hade däremot varit vilseledande, då det hade signalerat att det var redaktionen som stod bakom innehållet.

Angående hänvisning från den ursprungliga artikeln så hade tidningen en teknisk lösning som innebar att de senaste artiklarna i en viss kategori automatiskt länkades i högerspalt på sidan. Men en redaktionell sajt var en levande webbplats och i takt med att andra artiklar publicerades flyttades länkarna nedåt i hierarkin för att så småningom ersättas av andra, nyare länkar. Nu när tidningen uppmärksammats på problemet hade redaktionen lagt till en permanent länk till genmälet.

Kommentar från anmälaren

Anmälaren kommenterade tidningens svar och anförde då, bland annat, följande:

Tar man upp två ”affärer” i en och samma artikel, behövde det inte nödvändigtvis vara uttryckligen utsagt att det förelåg ett samband. Läsare förväntade sig att tidningen hade gjort den bedömningen. Det var synnerligen viktigt att det gick att styrka att sambandet förelåg. Särskilt när en rapportering rörde en enskild, inte minst i vederbörandes yrkesutövande. Ryktesspridning och nedsvärtande behövde inte nödvändigtvis vara av ekonomisk eller sexuell karaktär. För en statligt anställd, inte minst en chef, kunde anklagelser om tjänstefel vara minst lika skadliga och sårande.

Tidningen uppgav att det som i anmälan kallades insinuationer var nödvändiga för att sätta in de händelser som ledde till anmälan i ett sammanhang. Det återstod fortfarande att påvisa hur ärendet med de 95 anmälda anställningarna hade något med anmälan att göra. Det visades varken i artikeln eller i yttrandet.

Inläggen på Facebook publicerades under rubriken Rädda språken och sträckte sig mycket längre tillbaka än Göteborgs-Tidningens artikel. Inläggen på Facebook fick förvisso ny kraft av inlägget om artikeln, men något direkt orsakssamband fanns inte. Tidningen lyfte att den var medveten om att det var förändringar i utbildningsutbudet som låg bakom de flesta inläggen på Facebook. Men här försökte tidningen på ett synnerligen klumpigt sätt förbinda förändringarna i utbildningsutbudet till de 95 anställningarna genom att tala om oläkta konflikter vid fakulteten. Tidningen menade att det var en kedja där en händelse ledde till nästa. Det spelade ingen roll hur många gånger tidningen upprepar detta utan att påvisa hur. Ämnet för artikeln och de 95 anställningarna hade ingen gemensam nämnare annat än att hon tillsammans med ett stort antal chefer vid Göteborgs universitet hade anmälts för att ha anställt personal utifrån en obsolet reglering i högskoleförordningen.

Tidningen var det officiella språkröret för SULF, och i pappersform distribuerades den till samtliga medlemmar. I artikeln citerades SULF:s förbundsjurist Carl Falck: ”Om det har gått till så som det refereras i GP så är det brott mot yttrandefriheten och meddelarskyddet, båda grundlagsskyddade.”. Eftersom ingen ifrågasatte händelseförloppet, såsom det hade skildrats i Göteborgs-Posten, så föregick Carl Falck tydligt Justitiekanslern i sin dom.

Det var omöjligt att förstå hur tidningen kunde hävda att den andra prefekten var uppenbart underordnad. Hon ansåg det vara fullständigt uppenbart att det var två personer som anklagades och att försiktighet vid publiceringen borde också ha beaktats när det gällde henne.

Den av tidningen citerade förklaringen till affär ur nationalencyklopedin exemplifierades enligt följande: ”naziaffär; spionaffär; ~en med den s.k. sjukhusspionen; ~en NN”. Ordet ”affär” i artikeln syftade delvis på hur anställningen av A handlagts, en handläggning som till punkt och pricka hade följt universitetets handläggningsordning och där inget oegentligt hade påvisats. Ordet affär var i sammanhang som dessa aldrig positivt eller neutralt. Det var därmed inte heller en adekvat benämning på ett antal händelser som refereras i artikeln om tidningen inte menade att de omfattade oegentligheter.

Tidningen hävdade att den inte hade jämställt omdömen ur en formell rapport och allmänna skällsord. Tidningen hade skrivit: ”Debatten pågick […] med argument som ’för låg kvalitet’ respektive ’vetenskapsfientligt och nationalistiskt’”. Det faktum att det inte framgick att det förra omdömet var hämtat ur en utredning och det senare ur en tidningsartikel hjälpte knappast saken. Det förra omdömet var sakligt grundat i en utredning, det senare var ett känslosamt uttalande av människor som försvarade sin egen verksamhet. Att man inte uppskattade en bedömning som arbetsgivaren gjort innebar inte att en konflikt hade uppstått.

Att en chef vid en statlig myndighet försökte hindra medarbetare att uttrycka kritiska synpunkter på sociala medier var allvarligt och möjligen brottsligt. Att en chef vidtalade en annan chef och bad vederbörande stävja en pågående kränkande särbehandling var inte brottsligt. Det var även nödvändigt ur ett arbetsmiljöperspektiv. Helst hade detta påpekande bort komma ifrån hennes chef, men så skedde inte. Eftersom tidningen var en facklig tidning, borde den vara särskilt mån om att slå vakt om arbetsmiljön.

Tidningen hade publicerat ett uttalande av förbundsjuristen Carl Falck som tydligt uppgav att, om det gått till så som det refererats i Göteborgs-Posten, så hade hon begått brott mot yttrandefriheten och meddelarskyddet. Justitiekanslern valde att inte gå vidare med det påstådda brottet mot yttrandefriheten, trots att ingen ifrågasatt de faktiska förhållanden som redovisats i Göteborgs-Posten. Redan härigenom framgick att det inte bedömdes föreligga misstanke om brott. Tidningen var ansvarig för vilka uttalanden den valde att publicera. Just detta uttalande var direkt förtroendeskadande och därigenom kränkande.

Tidningen hänvisade till en uppgift i Göteborgs-Posten om att hon tagit time-out. Detta var inte en arbetsrättslig term och borde inte användas av en facklig tidning. Eftersom en anmälan till Justitiekanslern om brott mot meddelarskyddet rörde den enskilde arbetstagaren personligen och inte arbetsgivaren, var det naturligtvis fullständigt ohållbart att kontakta arbetsgivaren i stället för den anmälda. I ett fall som detta kunde arbetsgivare och arbetstagare ses som motsatta parter. Därmed var det direkt kränkande och knappast förenligt med god journalistisk sed att inte vända sig direkt till den anklagade för en kommentar.

I yttrandet till PO hade anmälaren tagit med stycken ur anmälan till Justitiekanslern, i syfte att visa att den andra prefekten inte var underordnad i anmälan eller händelseförloppet.

Kommentar från tidningen

Tidningen kommenterade och anförde då, bland annat, följande:

Anmälaren skriver ingenstans i sina yttranden att innehållet i artikeln skulle vara osant.

Universitetsläraren var förvisso SULF:s tidning, men den hade en självständig redaktionell ställning. Att tidningen skulle vara det officiella språkröret för SULF var därmed felaktigt.

Tidningen vidhöll att den andra prefekten var underordnad i händelseförloppet.

Anmälaren fokuserade på arbetsgivarens skyldighet att motverka kränkande särbehandling. Men från det kunde man knappast dra slutsatsen att anmälaren handlade korrekt i det refererade händelseförloppet. Ett händelseförlopp som hon själv påpekade att ingen hade ifrågasatt.

När det gällde den uteblivna direktkontakten med anmälaren hade uppenbarligen den centrala kommunikationsavdelningen vid Göteborgs universitet gjort samma bedömning och hänvisat till anmälarens chef för kommentarer. Om den i Göteborgs-Posten uppgivna time-outen var felaktig ställde tidningen sig undrande till varför kommunikationsavdelningen inte hänvisade tidningen direkt till anmälaren.

Det fanns inget i uttalandena från anmälarens chef som kunde ses en motsättning av det slag som anförts i anmälarens yttrande.

PO:s bedömning

PO:s uppgift är att bedöma om enskilda utsatts för en oförsvarlig publicitetsskada av uppgifter som publicerats. PO kan inte pröva vad tidningar valt att inte publicera. Det är därmed inte en fråga för PO varför Universitetsläraren valt att inte publicera den andra prefektens namn. Frågan för PO är istället om det varit motiverat att publicera anmälarens namn i artikeln.

Som prefekt för en institution vid Göteborgs universitet är anmälaren i en sådan ställning att det ur allmänintresse är motiverat att tidningar granskar och rapporterar om misstänkta och anmälda oegentligheter. Att bli anmäld för brott mot yttrandefriheten och meddelarskyddet är en allvarlig anklagelse som onekligen innebär att anmälaren åsamkas en publicitetsskada. Det är dock motiverat att publicera hennes namn med hänsyn till hennes ställning inom universitetet, samt då det framgår att ärendet är under utredning på hennes arbetsplats och då anmälan till Justitiekanslern inte avskrivits i sin helhet.

Anmälaren har vänt sig mot att tidningen lyft tidigare händelser i artikeln. Utifrån vad som publicerats framstår det som okontroversiellt att tidningen redogör för anställningen av A och konflikten angående språkutbildning, då dessa faktorer uppenbarligen utgjort bakgrund till de Facebookinlägg som anmälaren reagerat emot.

De 95 anmälda anställningarna har inget direkt samband med den aktuella händelsen. Tidningen kan dock svårligen klandras för att den väljer att lyfta en tidigare uppmärksammad händelse på universitetet. Tidningar är fria att måla upp den bild som tidningen känner är av intresse för läsarna, så länge detta inte sker genom att tillskriva enskilda personer klandervärda uppgifter utan försvarbar anledning. Eftersom anmälaren inte kopplas till denna händelse i texten finns det ingen anledning att kritisera tidningen för att den omskriver dessa anmälningar som en del av bakgrundshistorien.

De uppgifter som handlar om anmälaren avser hennes professionella agerande, inte hennes person. Vid angrepp, till exempel på en utpekad persons karaktär, har den angripne rätten till samtida bemötande. Vid angrepp på en persons sätt att till exempel hantera sin yrkesroll kan uppföljande publiceringar accepteras ur ett pressetiskt perspektiv.

Men då kritiken är allvarlig och när den bakgrund som skildras är komplex, så kan det föreligga skäl att ge den omskrivne möjligheten till ett samtida bemötande. I detta fall har tidningen lyft flera bakomliggande händelser som mer eller mindre avser anmälarens agerande i hennes yrkesutövning. Den centrala händelsen för artikeln involverar vad andra tidningar har publicerat och flera personer ges tillfälle att uttala sig om hennes agerande i artikeln.

Med hänsyn till den allvarliga anklagelse som riktas mot anmälaren, händelsens invecklade bakgrundshistoria och då personer citeras då de uttalar sig om skuldfrågan, borde tidningen ha kontaktat anmälaren inför publiceringen och gett henne tillfälle att bemöta uppgifterna i artikeln.

Då detta inte skett har tidningen inte agerat i enlighet med god publicistisk sed.

Ärendet hänskjuts till Pressens Opinionsnämnd, PON.

Pressens Opinionsnämnds bedömning

Pressens Opinionsnämnd delar PO:s bedömning. Universitetsläraren ska därför klandras för att ha brutit mot god publicistisk sed.

Vad innebär ett fällande beslut?

I de fall där en tidning klandras av PON måste tidningen publicera det fällande beslutet. Tidningen ska också betala en expeditionsavgift, som delfinansierar PO:s och PON:s verksamhet. Tidningar med en upplaga upp till 10 000 exemplar betalar 13 000 kronor. Tidningar med större upplagor betalar 32 000 kronor.

Besöksadress Kungsgatan 62, Stockholm Postadress Box 223 10, 104 22 STOCKHOLM E-post Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Telefon 08-692 46 20 Telefontid Mån-fre kl 10-12 & 13-14. Dag före röd dag kl 10-12.

Kansliet har sommarstängt 10 juli-11 augusti.
Ansvarig utgivare Ola Sigvardsson