Pressens Opinionsnämnd klandrar UppsalaTidningen för att ha brutit grovt mot god publicistisk sed. Det var i juni 2017 som tidningen publicerade ett antal artiklar om ett ensamkommande barns självmord. Vid rapporteringen identifierades pojken med namn och bild. Dessutom beskrevs hans hälsa innan han tog sitt liv. Nämnden betecknar tidningens brott som grovt, eftersom artikeln exponerar ett avlidet barn med namn och bild samt innehåller uppgifter av ytterst integritetskänslig natur.

UppsalaTidningen, exp. nr. 33/2018, dnr. 84/2017

Pressens Opinionsnämnds beslut

Pressens Opinionsnämnd klandrar UppsalaTidningen för att ha grovt brutit mot god publicistisk sed.

Genom beslut den 7 december 2017 hänsköt Allmänhetens Pressombudsman (PO) ett ärende avseende anmälan mot UppsalaTidningen till Pressens Opinionsnämnd (PON).

PO:s beslut hade följande lydelse.

Vad tidningen publicerade

Den 22 juni 2017 publicerade UppsalaTidningen en förstasidespuff med rubriken ”Det är så sorgligt att han inte lever”.

Av puffen framgick att allt fler ensamkommande begick självmord. Nyligen hade 00-årige NN:s [ålder och namn angivna] döda kropp hittats i sjön X [namn an­givet] i Y [kommun angiven]. Han hade varit försvunnen i tre veckor. Flera av NN:s vänner var kritiska till polisens sökarbete och menade att han inte fått någon hjälp av myndigheter eller HVB-hem.

Inne i tidningen löd huvudrubriken ”Det hade inte behövt sluta så här”.

NN från Z [land angivet] hade mått dåligt länge innan han begick självmord i sjön X. Innan försvinnandet hade han varit deprimerad en tid och isolerat sig på sitt rum. Den 24 maj 2017 hade hans kropp hittats vid X-badet [plats angiven] av en privatperson. NN hade inte sett någon annan utväg än att dränka sig i vattnet någon kilometer från sitt boende på ett HVB-hem.

Två vänner från HVB-hemmet, även de ensamkommande, uttalade sig. De fram­förde bland annat att NN hade haft självmordstankar:

” – NN hade självmordstankar och det här sa vi till personalen, men de gjorde ingenting. De bryr sig inte. Han fick bara sitta ensam på sitt rum dag efter dag.”

NN:s oro berodde, enligt vännerna, på att han inte visste om han skulle bli skickad tillbaka till kriget i Z eller inte. Han hade känt stress, ensamhet och hopplöshet i det nya landet.

Han hade emellertid fått träffa en psykolog:

” – Vi märkte tydligt att han bara blev sämre och sämre. Personalen tog till slut honom till en psykolog, men det fungerade inte alls mellan dem. Han behövde komma till sjukhus, få medicin och prata med en läkare.”

En sidoartikel hade rubriken Polisen: Vi vidtog en mängd åtgärder. I den be­rättade Uppsalapolisens presstalesperson vilka åtgärder som vidtagits för att finna NN.

En annan sidoartikel hade rubriken HVB-hemmet avfärdar kritiken. I den uttalade sig verksamhetschefen. Hon ville inte prata om det enskilda fallet, på grund av sekretess, men berättade om hur verksamheten är upplagd. Hon citerades:

” – Varje ungdom blir sedd här och vi lyssnar på vilka individuella behov de boende har. Det är det som är det viktiga och vår vardag handlar om att jobba för att försöka få alla ungdomar att må bra.”

Anmälan

Saken anmäldes av AA [namn angivet], god man för NN. Hon hade blivit chockerad över tidningens publicering av hans namn, bilden på honom och uppgiften om hans självmord.

Tidningen hade inte tagit kontakt med henne, pojkens familj, anhöriga eller när­stående. Pojkens familj, bror och andra anhöriga fanns på orten, men tidningen hade inte kontaktat dem. Pojkens mamma hade inte fått dödsbeskedet när publi­ceringen gjordes.

Familjen hade haft mycket svårt att acceptera att han begått självmord, vilket gjort tidningens osmakliga sätt att basunera ut det än mer vidrigt.

Anmälaren påtalade även faktafel i rapporteringen.

Till det kom, att av de personer som uttalade sig i huvudartikeln bodde två av dem inte ens på samma boende som NN och saknade därmed närmare kännedom om honom.

Tidningens svar

Tidningen svarade genom sin utgivare, Johan Cassman, att allt fler ensamkom­mande barn tar livet av sig. Den 22 juni hade tidningen rapporterat om ett aktuellt fall, som var väl känt på sociala medier där namn och bild publicerats.

Fallet hade känts relevant och angeläget för att visa på mekanismer bakom statis­tiken. Enligt utgivaren var det givetvis känsligt att skriva om minderåriga och självmord, vilket gjort tidningen extra noggrann i detta fall:

  • Man hade valt ett fall som redan var offentligt.
  • Man hade intervjuat många olika källor, som vänner, deras gode män, det aktuella HVB-hemmet, kommunen och polisen.
  • Polisen hade bekräftat att de anhöriga var underrättade om dödsfallet.
  • Man hade försökt nå anhöriga men misslyckats. De uppgavs befinna sig utomlands.
  • Man hade även försökt nå NN:s gode man, men misslyckats då de tillfrågade hänvisat till sekretess.

Flera uppgifter i anmälan stämde illa med de som tidningen hade och utgivaren undrade om det kunde finnas flera bilder av pojkens liv.

För tidningen hade det varit viktigt med en värdig publicering, där NN:s öde inte anonymiserades eftersom hans namn redan var känt på andra håll. Att publice­ringen skulle vara nonchalant och respektlös höll utgivaren inte med om.

Anmälarens kommentar

Anmälaren menade att några delningar i sociala medier mellan pojkar från Z inte kunde jämföras med en uthängning i en tidning.

Hon vidhöll även att tidningen inte talat med relevanta vänner. Den gode man de talat med hade ingen insyn i NN:s situation och HVB-hemmet uttalade sig inte alls om hans fall, på grund av sekretess.

Det fanns en anhörig till NN i Uppsala vid tiden för publiceringen. Denne hade tagit på sig att underrätta familjen, men tidningens publicering kom före och artikeln lades även ut på nätet.

Att tidningen inte känt till att det fanns en anhörig i närheten berodde helt enkelt på att man inte talat med någon med verklig kännedom om NN:s situation. Polisen, vänner på boendet och andra närstående visste att en anhörig fanns i Uppsala.

När det gällde kontakt med henne som god man hade tidningen kunnat vända sig till överförmyndarkontoret i Uppsala.

PO:s bedömning

Att skriva om företeelsen självmord har ett stort allmänintresse, eftersom det rör sig om ett betydande samhällsproblem. Det gäller naturligtvis även självmord bland ensamkommande.

Däremot har det enskilda fallet för det mesta ett lågt allmänintresse. Här väger hänsynen till anhöriga och andra närstående tungt, vilket bör mana tidningar till försiktighet med såväl identifierande uppgifter som integritetskänsliga detaljer.

Att UppsalaTidningen valt att ta upp frågan om självmord bland ensamkom­mande finns det således inget att invända mot, men sättet på vilket det är gjort är pressetiskt problematiskt.

Att NN:s namn och bild publicerats på sociala medier fråntar inte UppsalaTidningen det egna ansvaret. En tidning som direkt vänder sig till en bred allmänhet har ofta en betydligt större genomslagskraft än uppgifter som förekommer i olika kretsar på sociala medier.

Att de flesta i hans familj av allt att döma befann sig i Z vid dödsfallet rättfär­digar inte namnpubliceringen. Via Internet eller telefoner far uppgifter jorden runt lika fort som de gör i tidningens spridningsområde.

Till det kommer att NN hade ett sammanhang, ett nätverk, även i Sverige. Det bestod av mer eller mindre nära vänner, myndighetspersoner, personal på HVB-hemmet, den goda mannen och, enligt anmälaren, en anhörig i Uppsala.

Inför denna krets, såväl som för familjen i Z, är uppgifterna om hans långvariga psykiska ohälsa och självmordstankar av mycket integritetskänslig natur.

Genom att namnge NN vid rapporteringen om dennes självmord och återge detal­jerna om hans hälsotillstånd har UppsalaTidningen brutit mot god publicistisk sed. För det bör tidningen klandras.

Ärendet överlämnas till Pressens Opinionsnämnd, PON.

Ärendet hos Pressens Opinionsnämnd

Anmälaren har givit in ett kort yttrande till nämnden.

Pressens Opinionsnämnds bedömning

Pressens Opinionsnämnd instämmer i PO:s bedömning men finner – mot bakgrund av att artikeln exponerar ett avlidet barn med namn och bild samt innehåller uppgifter av ytterst integritetskänslig natur – dock skäl att klandra UppsalaTidningen för att ha brutit grovt mot god publicistisk sed.

Tidningen sa nej till rättelse