Göteborgs-Posten klandras för brott mot god publicistisk sed, då tidningen publicerat namn och bild på ett brottsoffer vilket skadat nära anhöriga. PO skriver: ”För en vidare krets kan namnet och bilden möjligen tillfredsställa viss nyfikenhet. Till skillnad från nyfikenhet innebär allmänintresse att den lämnade uppgiften har en djupare betydelse, är av vikt att publicera. Så är inte fallet med namn och bild i detta ärende.”

Göteborgs-Posten, exp. nr: 79/2017, dnr: 11/2017

Pressens Opinionsnämnds beslut

 Pressens Opinionsnämnd klandrar Göteborgs-Posten för att ha brutit mot god publicistisk sed.

___________

Genom beslut den 15 februari 2017 hänsköt Pressombudsmannen (PO) en anmälan från NN genom ombud till Pressens Opinionsnämnd.

Vad tidningen skrev

Den 12 augusti 2016 publicerade Göteborgs-Posten och gp.se en artikel med rubriken Vill ge sin mördade syster en identitet.

I över ett år hade A:s syster anonymiserats i medierna, kallats för 18-åringen som sköts i Uddevalla. Nu ville hon berätta öppet om sin syster, ge henne tillbaka sitt namn och sin personlighet:

” – Jag vill inte att hon bara ska vara en siffra. Hon är min älskade B, inte en anonym 18-åring.”

Det var förklaringen till att A berättat om sin syster i en veckotidning och även låtit den publicera en bild av henne. Hon hade trätt fram och berättat om B som den tjej hon var innan hon blev ett av offren för trippelmordet i Uddevalla.

Redan tidigare hade de andra två offrens identitet blivit kända och omskrivna, men flera av Bs anhöriga hade inte velat att hennes namn skulle publiceras.

” – Jag tar steget och mamma står bakom mig.”

Hon hade valt att framträda i veckotidningen eftersom hon haft kontakt med reportern under en längre tid och byggt upp en relation.

Intill artikeln publicerades en bild av den mördade B.

Anmälan

Publiceringen anmäldes av B:s far, NN genom ombud.

Ombudet konstaterade att B:s far inte blivit tillfrågad inför publiceringen av namn och bild på henne.

B:s far hade drabbats mycket svårt av att hans dotter blivit avrättad med ett skott i huvudet. Han hade ända sedan tragedin varit emot publicering av hennes namn och bild, en linje som även övriga anhöriga hållit fast vid. På något sätt var det som om han försökte skydda henne från världen, fast det var för sent. Ombudet skrev:

”Som en slags livlina, en känsla av kontroll, som är väldigt viktig för honom i den fas han nu befinner sig av enorm smärta, kaos och sorg som omsluter honom och hans sambo. När tidningen Hänt i Veckan publicerade namn och bild på B, rasade han ner totalt. Ångest, sömnlöshet, rastlöshet, ledsenhet. Samma för hans sambo, tillika extramamma för B sedan B var fyra år. När Bohusläningen och Göteborgs-Posten kort därefter också publicerar hade min bror och hans sambo inte hunnit återhämta sig och skadan blev ännu större.”

Det var grymt att tidningen struntat i att ta reda på vad som låg bakom att han inte ville att namn och bild skulle publiceras. Den hade inte ens försökt. Anmälaren hade varit i kontakt med Göteborgs-Postens ställföreträdande utgivare, som i en mejlutväxling sagt att hon varit medveten om att han var emot publiceringen när den gjordes. En kontakt skulle inte ha påverkat publiceringsbeslutet, menade den ställföreträdande utgivaren.

Enligt de pressetiska reglerna skulle man visa stor hänsyn till brottsoffers anhöriga.

B var visserligen myndig, men hon gick fortfarande i skolan och försörjdes av sina föräldrar.

Alla anhöriga i ett fall som detta mår dåligt och då var det lätt att tro att lindring kunde komma av att alla fick se vem B verkligen var. En sådan publicering kunde emellertid få andra, negativa konsekvenser. Det kanske var svårt att förstå i den kris och sorg man går igenom som anhörig, men att tidningen inte förstått detta var häpnadsväckande.

GT/Expressen hade kontaktat B:s far efter Hänts publicering – och avstod från att skriva efter att ha talat med honom. Samma sak hade SVT Nyheter Väst gjort. Inte heller Aftonbladet hade följt efter Hänt i Veckan.

Tidningens svar

Tidningen svarade genom sin utgivare, Cecilia Krönlein, att B:s syster A trätt fram först i Hänt i Veckan och därefter i Göteborgs-Posten och Bohusläningen för att berätta om sin mördade syster. Hennes beslut grundade sig på att hon ville ge sin avlidna syster en identitet. Hon hade lidit av att B i medias bevakning varit helt anonym och endast omnämnts som 18-åringen.

I artikeln i GP berättade A bland annat att B, som blev offer för en kallblodig avrättning, själv hatade våld, orättvisor och rasism.

Det som givit publiceringen ett allmänintresse var ambitionen att ge brottsoffer ett ansikte och visa upp de konsekvenser, som drabbar oskyldiga. Följande avväganden hade gjorts:

  • Att B:s äldre syster och mamma stod så starkt bakom önskan att ge henne en identitet.
  • Artikeln gav en positiv och fin bild av B.
  • Att B vid tiden för mordet var myndig.
  • Att det gått 1,5 år sedan morden.

GP tog ansvar för sina publiceringar oavsett publiceringar i andra medier, men när utgivaren övervägde hänsynen till de anhöriga, hade hon noterat den offentliga minnessida för B som fanns på Facebook. Där hade båda hennes föräldrar medverkat.

Utgivaren hade full förståelse för det lidande och den sorg som B:s pappa drabbats av. Att mista en dotter på ett så brutalt sätt var nog något av det värsta en förälder kunde råka ut för. Men hon kunde inte se att publiceringen förorsakat anmälaren en oförsvarlig publicitetsskada.

Med facit i hand beklagade utgivaren att tidningen inte hört av sig till B:s pappa inför publiceringen. Detta hade den ställföreträdande utgivaren framfört och bett om ursäkt för till anmälarens ombud.

Anmälarens kommentar

Anmälaren vidhöll sina argument från anmälan och menade att tidningen kunde ha nått sitt publicistiska mål utan att namnge B eller publicera hennes bild.

Hon förstod inte hur utgivaren å ena sidan kunde säga att mordet på en dotter kanske var det värsta en förälder kunde råka ut för – och så direkt konstatera att det inte givit pappan en oförsvarlig publicitetsskada:

”Hur kan de veta det? Såg de min brors reaktioner efter deras publicitet?”

PO:s bedömning

Anmälaren har även anmält liknande publiceringar i Hänt i Veckan och Bohusläningen. De behandlas i ärendena 399/16 och 400/16.

Allmänintresset kan vara betydande kring grova våldsbrott. Allmänheten har rätt till detaljerad och korrekt information, inte minst för att motverka ryktesspridning i samhället. Denna rapportering bör emellertid utformas på ett sådant sätt att brottsoffer och anhöriga till brottsoffer inte tillfogas en oförsvarlig skada.

Det finns två pressetiskt avgörande frågeställningar i detta ärende: allmänintresset av offrets identitet och vilka hänsyn en tidning bör ta till nära anhörigas önskemål.

Av ovanstående framgår att omständigheterna som ledde fram till trippelmordet och mycket av det som sedan hände har ett betydande allmänintresse. Samtidigt är namnet på den mördade unga kvinnan av ringa allmänintresse ett och ett halvt år efter mordet.

Det finns en viss krets av personer som antingen var anhöriga, vänner eller skolkamrater till B. De har redan kännedom om hennes namn och utseende. För en vidare krets kan namnet och bilden möjligen tillfredsställa viss nyfikenhet. Till skillnad från nyfikenhet innebär allmänintresse att den lämnade uppgiften har en djupare betydelse,är av vikt att publicera.

Så är inte fallet med namn och bild i detta ärende. Att systern önskade få Bs namn och bild publicerade innebär inte att de har ett allmänintresse.

Argumentet att det har allmänintresse att ge brottsoffer ett ansikte har ett visst värde, men det försvarar inte publiceringar som skadar nära anhöriga. Särskilt allvarligt är det när tidningen har kännedom om den ene förälderns motstånd.

Den offentliga Facebooksida som tidningen hänvisar till är en plats där i första hand den krets som kände B kan mötas och kommentera. Det kan inte läggas fadern till last att han publicerat tre hjärtan till sin dotters minne på denna sida, samtidigt som han motsatt sig en vidare exponering av henne i medier med en bred publik.

Att B vid tidpunkten för mordet varit myndig i nästan ett år fråntar inte tidningen ansvaret för att förhöra sig med båda föräldrarna inför publiceringen. B levde fortfarande nära sina föräldrar, gick i skolan och försörjdes av föräldrarna. Därmed är det inte rimligt att tidningen lutar sig mot moderns och systerns önskemål och ignorerar faderns.

När det gäller hur tidningen ska förhålla sig till de anhörigas önskemål är det viktigt att konstatera att B:s syster har rätt till sin historia. Hon har rätt att berätta den för vem hon vill och också föra fram önskemål om att till exempel namn och bild ska publiceras.

Oavsett hur starkt hennes önskemål varit, är det emellertid utgivaren av Göteborgs-Posten som ensam bär ansvaret för bild- och namnpubliceringen. Inför ett sådant beslut bör allmänintresset vägas mot den skada som kan uppstå för de anhöriga.

Genom att inte ens tala med fadern har tidningen brustit i detta hänseende och tillfogat honom en oförsvarlig skada, genom en publicering utan något betydande allmänintresse. För det bör tidningen klandras.

Ärendet hos Pressens Opinionsnämnd

 Såväl tidningen som anmälaren har yttrat sig i nämnden.

Pressens Opinionsnämnds bedömning

Nämnden instämmer i PO:s bedömning och finner att tidningen ska klandras för att ha brutit mot god publicistisk sed.

Ej motiverat exponera tjänsteman
Namn och bild på brottsoffer skadade nära anhöriga (Bohusläningen)