Text av Torbjörn von Krogh

Här följer tre utdrag ur boken 40 år av övertramp, PO/PON 1969-2009 - pressetikens framväxt, funktion och framtid som behandlar den historiska bakgrunden till det pressetiska systemet i Sverige. Avsnitten är hämtade ur kapitlet "Så skapades PO" av Torbjörn von Krogh.

Utdrag 1
Fredagen 21 februari 1969 var hektisk på Tidningsutgivareföreningens lilla kansli på Drottninggatan 16 i Stockholm. Det hade just kommit signaler från riksdagen några kvarter bort om att de regerande socialdemokraterna var misslynta. De nöjde sig inte längre med allmänna löften från pressen om förbättringar av pressetiken. Nu ville de ha "betryggande" beslut om förändringar.
Uttrycket "betryggande" hade Pressens opinionsnämnds sekreterare Paul Frisch snappat upp i ett samtal med konstitutionsutskottets sekreterare, jur dr Fredrik Sterzel. Denne hade också berättat att konstitutionsutskottet planerade överläggningar tisdag och torsdag den kommande veckan samt ytterligare dagar veckan därpå om tillståndet i pressen.
Politikerna övervägde nu att stödja idén om en statlig nämnd för granskning av pressen och hantering av klagomål mot tidningarna!
Men om pressen själv alltså vidtog "betryggande" åtgärder så var en statlig nämnd inte så nödvändig.
Utpressning, kort och gott.
Hur hade pressen hamnat i detta skruvstäd?
För att söka svaret på den frågan kommer jag främst att skildra relationen mellan pressen och politikerna samt förhållandena inom pressen under femårsperioden 1965-1969.
Men först en kort bakgrund till hur pressens frivilliga självreglering utvecklats under 100 år.

Etiska regler och hedersdomstol
Efter att striderna i samband med upplösningen av den gamla ståndsriksdagen var över 1866 samlades en bred grupp av företrädare för tidningarna, varav de ledande själva satt i den nya tvåkammarriksdagen, till så kallade publicistmöten. Det första hölls 1868 och redan då diskuterades åtgärder för att komma till rätta med tidningar som hotade att sänka pressens anseende; skandalpressen.
En specifik fråga (att förbjuda användningen av en bulvan som utgivare för att skydda den verklige tidningsutgivaren från att fällas för tryckfrihetsbrott) utreddes i riksdagen 1869-1872, men man kom fram till att det inte gick att ingripa utan att inskränka tryckfriheten. "Många röster höjdes för att endast stigande upplysning hos allmänheten och pressens självsanering kunde råda bot på problemet" sammanfattar Eric Johannesson i Den svenska pressens historia (band II, s 219). Och på den vägen är det i stort sett sedan dess.
Publicistklubben, PK, bildades 1874 som ett uttryck för redaktörernas växande inflytande och önskan att vara accepterade aktörer i samhället. Klubben diskuterade bland annat hur rapporteringen om brott och olyckor kunde förbättras. De borde inte hanteras "af förste, bäste slusk" (notisjägare som fick betalt per rad) utan av "insiktsfullt folk". Citaten är hämtade ur Britt Börjessons och Lennart Weibulls bok Publicistiska seder, som är standardverket om den svenska reglerade pressetikens framväxt.
1900 kom Publicistklubbens första skriftliga rekommendationer till landets redaktioner om hur dessa borde agera i etiska frågor. De manade bland annat om hänsyn till ungdomar som dömts för brott. Sedan har dessa etiska regler reviderats successivt under 1900-talet och byggts ut med punkter till värn om enskildas privatliv, rätt till genmäle och omsorg om 'korrekt' nyhetsförmedling med mera.
Pressens opinionsnämnd, PON, inrättades 1916. I denna hedersdomstol placerades en representant för Publicistklubben, en för Svenska Tidningsutgivareföreningen och en för Svenska Journalistföreningen. Ordförande var en hög jurist, en domare i regeringsrätten. Ursprungligen skulle nämnden syssla med tre slags ärenden: publicitetsmål, ekonomiska tvister mellan tidningsföretag och tvister mellan anställda och ledning på tidningsföretag. Så småningom inriktades verksamheten enbart på den första kategorin, publiceringar som kunde stå "i strid mot hederns fordringar". Under 1930-talet behandlade nämnden 5-10 ärenden per år och klandrade ett fåtal publiceringar.
Verksamheten låg nere 1939-1945 på grund av andra världskriget. I det första sammanträdet efter uppehållet klandrades enbart en tidning och det för att ha utpekat en general som nazist. Tidningen var Expressen, som startat ett år tidigare, 1944.
Antalet ärenden ökade till ungefär 20 per år under 1950-talet. Under perioden 1945-1954 fälldes 93 publiceringar. Av dessa stod kvällstidningarna Aftonbladet och Expressen för 22 respektive 10.
Under första hälften av 1960-talet fortsatte ökningen av antalet anmälda fall till ett 30-tal per år. Pressens opinionsnämnd kritiserades för att handläggningstiderna blev längre och längre. Nämndens ledamöter klagade över att verksamheten behövde större resurser.
Fortfarande var det kvällstidningarna som stod för flest fällningar. Perioden 1957-1966 klandrade nämnden 196 publiceringar. En tredjedel gällde kvällstidningar.
Expressen och Aftonbladet konkurrerade intensivt om läsarna och båda ökade ständigt sina upplagor. 1960 sålde de sammanlagt 560 000 tidningar per dag. 1965 var summan 735 000, en ökning med 175 000 exemplar eller 31 procent.
Något slut på kvällstidningarnas frammarsch gick inte att se. Och störst och kaxigast var Expressen, som ofta och gärna kritiserade den socialdemokratiska regeringen.

(...)

Utdrag 2
Onsdag 5 mars 1969 klockan 14 träffas åtta personer i Tidningsutgivarnas sammanträdesrum vid kansliet på Drottninggatan. Runt bordet sitter för sanktionskommittén ordförande Yngvar Alström, Sundsvalls Tidning, ledamöterna Lennart Hirschfeldt, UNT, och Carl Olov Sommar, DN, sekreterare TU-direktören Ivar Hallvig och för Pressens samarbetsnämnd Tore G Wärenstam,Tidningsutgivarna, Sören Olofsson, Svenska Journalistförbundet och Gustaf von Platen, Publicistklubben. Protokollet förs av Paul Frisch, Pressens opinionsnämnd/TU. Gustaf von Platen leder mötet.
Det är vid detta tillfälle, just vid detta möte, som pressen flyttar positionerna i den riktning s-politikerna begärt. Det sker i form av rekommendationer till PK, TU och SJF om snabba beslut med följande innebörd:
• Ombudsmannen ska heta Allmänhetens pressombudsman - inte som i det tidigare förslaget pressens ombudsman.
• Ombudsmannen ska utses gemensamt av JO, ordföranden i Advokatsamfundet och ordföranden i Pressens samarbetsnämnd - inte som tidigare av Pressens samarbetsnämnd. Enligt Lennart Hirschfeldts efterlämnade anteckningar var det han som föreslog konstruktionen med ett tremannakollegium.
• Två representanter för allmänheten ska utses av samma trio - inte som tidigare av Statens konsumentråd.
• Pressens opinionsnämnd ska få rätt att utdöma en "expeditionsavgift" av klandrade tidningar med 500 kronor för första fällningen, 1 000 kronor för andra fällningen inom ett år, 1 500 kronor för tredje fällningen, 2 000 kronor för fjärde och så vidare - en nytillkommen konstruktion med mera klös.
Mötet tar tre timmar och en kvart. Gruppen beslutar att justera protokollet vid en arbetslunch samma dag som samarbetsnämnden är kallad till konstitutionsutskottet. Målet är att det nya systemet ska kunna träda i kraft 1 oktober 1969.

Tisdag 11 mars tågar samarbetsnämnden till Rosenbad, Strömgatan 24, två trappor upp. Där huserar konstitutionsutskottet. Politikerna i utskottet har av kanslichefen fått underlag (bland annat pressklipp om Swaving-debatten) och en lista med förslag till frågor, bland andra om "mera officiella pressetiska normer", om självsaneringens effektivitet och om synen på ett eventuellt statsbidrag till det pressetiska arbetet.
Gustaf von Platen föredrar det nya, skärpta förslaget och försäkrar att pressorganisationerna menar allvar med självsaneringen.
- Det var ganska tuffa tag från statsmakten som jag minns det, säger Sören Olofsson, då ordförande för SJF och sedermera chefredaktör för Västerbottens Folkblad, när jag intervjuar honom. Det var en jobbig period. Vi hade några affärer i bakgrunden och det var mycket som rörde sig i samhället. Vi träffade folk från regeringssidan och förde samtal med dem, jag minns Sture Palm och Annie Wallentheim.
Hur kändes det att faktiskt förhandla med staten?
- För oss gällde det att mota Olle i grind, svarar Sören Olofsson. Nu efteråt undrar jag varför de inte velat ingripa på nytt mot pressen som den har utvecklat sig. De problem vi diskuterade då är ju småsaker mot vad medierna gör idag.
Journalistförbundets ombudsman CH Hernlund skrev i Journalisten om mötet med KU. Politikernas kritiska inställning framgick klart:
"Det framstår som mycket angeläget att pressorganisationerna så snabbt som möjligt visar att man själv kan vidta effektiva åtgärder för en sanering på det pressetiska området. (...) Från pressens sida har man självfallet sett det som värdefullt att KU berett Pressens samarbetsnämnd och Pressens opinionsnämnd tillfälle att redogöra för vidtagna och planerade åtgärder."

18 mars 1969 godkände Journalistförbundets styrelse "i princip" samarbetsnämndens upplägg.
19-20 mars träffades TU:s styrelse på Hotel Park Avenue i Göteborg och ställde sig samfällt bakom samarbetsnämndens förslag. Lukas Bonnier från Stockholm ansåg att expeditionsavgiften borde betalas av den ansvarige utgivaren och inte av tidningen och Gustaf Ander från Karlstad tyckte att expeditionsavgiften var för låg, men ingen reserverade sig.
27 mars rapporterade Gustaf von Platen till Ivar Hallvig och CH Hernlund att JO och Advokatsamfundets ordförande inofficiellt tackat ja till uppdraget, dock med reservationen att de vill ha skriftliga instruktioner för ombudsmannen och skriftliga urvalskriterier för ombudsman och ledamöter från allmänheten.
von Platen berättade också att ett avsnitt stött på patrull i Publicistklubbens styrelse. JO och Advokatsamfundet representerar för mycket "the establishment" i kvällspressjournalisternas och S-journalisternas ögon. Därför föreslog von Platen en kompromiss som gick ut på att JO och Advokatsamfundet väljer ledamöter bland personer som de politiska partierna nominerat.
16 april var kompromissen klar. Då träffades samarbetsnämnden och sanktionskommittén och gjorde ett tillägg i förslaget beträffande representanterna för allmänheten. De ska ha anknytning till fri folkbildning och andra folkrörelser, till arbetsmarknadens parter, till konsument- och näringslivsorganisationer och liknande och de bör inte stå i beroendeställning till tidningar eller pressorganisationer.
6 maj samlades Tidningsutgivareföreningen till vårmöte i Läkarsällskapets lokaler i Stockholm. Sanktionskommitténs ordförande Yngvar Alström från Sundsvalls Tidning föredrog det slutliga förslaget. Om de ekonomiska sanktionerna heter det att systemet "bör få verka under något år innan frågan om ett bötessystem ånyo upptages till diskussion", det vill säga just en sådan ventil som politikerna krävt 21 februari.
Yngvar Alström rapporterade också att TU-företrädarna tolkar konstitutionsutskottets vidare handlande så att politikerna är "något så när" tillfredsställda med förslaget.
- Nu avvaktar utskottet bara pressorganisationernas beslut för sitt ställningstagande, varför motionen bordlagts till höstriksdagen, berättade han.
Ett första syfte var alltså nått, politikerna lägger ner sina vapen tills de ser att besluten antas och verkställs.
I debatten var Anders Yngve Pers, redaktören som ursprungligen motionerat om införandet av upplageböter, kritisk till att det inte blev några upplageböter. Tidningsutgivareföreningen har mer och mer blivit en direktörsförening, tyckte han, och föreslog en redaktionell sektion som kunde samordna de etiska frågorna "utan risk för intressekollisioner". Han vände sig också mot att representanter för allmänheten skulle ingå i opinionsnämnden; nämnden fick inte bli en folkdomstol.
Han fick stöd av Ingmar Karlsson från Vimmerby, som liknade pressens möten hos konstitutionsutskottet med den ryska invasionen av Tjeckoslovakien:
- Man önskade uppenbarligen att pressen ska döma sina egna, sade han.
Socialdemokraten Olle Svensson från Eskilstuna försvarade både statsmakterna och förhandlingarna med KU. Han tyckte inte att pressen givit efter för något hot. Tvärtom, "genom det nu framlagda förslaget hade man givit konstitutionsutskottet goda argument att avslå de framlagda riksdagsmotionerna".
Och Matts Balgård från Umeå ansåg inte att det gällde "någon särskilt stor bit av lillfingret pressen släppte ifrån sig".
Tidningsutgivarnas högsta beslutande församling antog förslaget. Endast Ingmar Karlsson reserverade sig på en punkt, han tyckte inte att den nye ombudsmannen skulle kunna klandra tidningar "på eget initiativ", som instruktionen medgav.

(...)

Utdrag 3
En rad faktorer påverkade de regerande socialdemokratiska politikernas syn på pressen i slutet av 1960-talet:
• Radikaliseringen av samhället.
• S-politikernas rädsla för en hotande borgerlig dominans av opinionsbildning och informationsförmedling till följd av nedläggningen av viktiga S-tidningar.
• Pressetiska övertramp som bland annat berodde på den intensiva konkurrensen mellan kvällstidningarna.
• Rättsliga processer mot olika tidningar.
Pressens organisationer svarade med att förbereda förändringar av det pressetiska systemet; skärpt självsanering skulle hejda vad de uppfattade som S-politikernas klåfingrighet. Den existerande opinionsnämnden hade för små resurser och behövde ändå rustas upp.
Men i januari 1969 ifrågasatte kontroversiella Expressen hela systemet med självreglering vilket fick några S-riksdagsledamöter att plocka fram sina gamla krav på pressen - och skärpa dem.
Pressens organisationer backade därefter i förhandlingarna med riksdagens konstitutionsutskott. Funktionen Allmänhetens pressombudsman var skapad.
Den som vill få ett bredare internationellt perspektiv på denna svenska historia kan läsa boken Dressur i pressen av den norske medieforskaren Odd Raaum, som myntat uttrycket 'termostatetik' om det statliga tryck i olika länder som bidragit till en självreglering av medierna.
Ett annat tips är boken Comparing Media Systems av medieforskarna Daniel Hallin och Paolo Mancini. De analyserar utvecklingen i Europa och USA, bland annat med hänsyn till förekomsten av system för mediers självreglering. Sverige passar in i det de kallar den demokratiskt korporativa modellen, där starka centrala organisationer agerar i samverkan med statsmakten.

Mer information om boken 40 år av övertramp av Mikael Bergling, Torbjörn von Krogh och Fredrik Nejman, Juridisk Reportagebyrå 2009, finns på nätet: http://www.juridiskreportage.se/Article.aspx?id=1475

 

Besöksadress Kungsgatan 62, Stockholm Postadress Box 223 10, 104 22 STOCKHOLM E-post Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Telefon 08-692 46 20 Telefontid Mån-fre kl 10-12 & 13-14. Dag före röd dag kl 10-12.

Kansliet har sommarstängt 10 juli-11 augusti.
Ansvarig utgivare Ola Sigvardsson