Skrattet är på den uppringdes bekostnad

Vissa nyheter dröjer sig kvar. Själv kan jag inte sluta fundera över Jacintha Saldanhas öde.

En erfaren och framgångsrik sjuksköterska på ett fint sjukhus i centrala London. Den 4 december i fjol hade hon morgonpasset. Hon visste naturligtvis att sjukhuset hade en statuspatient utöver det vanliga, den gravida hertiginnan av Cambridge som led av morgonkräkningar.

Klockan 05.30 ringde telefonen. Det fanns bara några få personer på plats och växeln var stängd. Jacintha svarade och fann sig, säkert till sin stora förvåning, prata med prins Charles och drottning Elizabeth som ville veta hur hertiginnan mådde. Hon kopplade samtalet vidare till kollegan som hade hand om patienten.

Här kunde det hela varit över om det inte varit för att det inte var kungligheterna som ringde. Det var två programledare som ringde från den australiensiska radiostationen 2Day FM. Det var ett skämt. Kul telefonbus som säkert skulle få lyssnarna att fnissa till.

Tre dagar senare återfanns Jacintha Saldanhas död. Hon hade hängt sig efter att först ha skurit sig i handlederna. Efter sig lämnade hon tre självmordsbrev. Ett där hon anklagade de skämtande radiomedarbetarna, ett annat där hon kritiserade sjukhusets ledning för att inte ha löst en konflikt på jobbet och ett tredje där hon gav instruktioner om sin begravning.

"Hon blev offer för ett grymt journalistiskt spratt" kommenterade en representant för sjukhuset.

Vad programledarna inte visste var att den person de slumpmässigt hamnade hos, enligt uppgifter i en rad tidningar, hade försökt ta sitt liv två gånger de senaste åren. Till det kom konflikten på jobbet.

Telefonsamtal bygger på att den som svarar litar på den som ringer, att hen är den hen säger sig vara. Annars kan man lika gärna låta bli att svara. Busringaren utnyttjar denna tillit.

Genren fick ett lyft när busringningarna började göras offentliga, framför allt i radio. Det finns en lång tradition även i Sverige, från Kalle Sändares förvirrande vänlighet via Hassans grabbflabbiga humor till senare tiders ibland mycket grova skämt. Lyssna till exempel på Leifi Plomeros på You Tube. Eller, förresten, gör inte det.

I alla händelser är konceptet detsamma. En journalist eller komiker – ibland kan gränsen vara svår att urskilja – ringer någon och provocerar eller förvirrar.

Humorn står nästan aldrig den uppringde för. Den som svarar blir för det mesta bara snurrig i bollen och har inte mycket kul att säga. Den framgångsrika busringningen vilar på uppringarens förmåga att locka till skratt.

Men skrattet är på den uppringdes bekostnad.

Kanske var det vad Jacintha Saldanhas kände. Att nu skulle hela världen skratta åt henne. Åt henne som varit så korkad att hon gått på programledarnas trams och kopplat samtalet vidare.

Det brutala i busringningen ligger i att uppringaren aldrig kan veta något om den uppringda. Om självmordsförsök och konflikter på jobbet.

Att jag inte kan släppa Jacintha Saldanhas öde beror nog på att jag själv i grund och botten tycker att busringningar är ganska kul. Minns du till exempel Hassans Magnus af Frodenkvist och hans försvunna flipflops? Det är förvisso inte journalistik, men fortfarande roligt.

Samtidigt visar exemplet från Storbritannien att detta är en genre som kräver stor försiktighet och fingertoppskänsla. Det är lurigt att busringa.

Besöksadress Kungsgatan 62, Stockholm Postadress Box 223 10, 104 22 STOCKHOLM E-post Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Telefon 08-692 46 20 Telefontid Mån-fre kl 10-12 & 13-14. Dag före röd dag kl 10-12.

Kansliet har sommarstängt 10 juli-11 augusti.
Ansvarig utgivare Ola Sigvardsson