Är det journalister eller jurister som ska bestämma var gränsen går?

Journalisten juni 2013

Jurister har alltid hört till det pressetiska systemets starkaste tillskyndare. Jurister med övertygelsen att det är bättre att medierna själva, snarare än politikerna, bestämmer var gränserna för anständigheten går. Många av dem har valt att själva bidra, till exempel som ordförande i Pressens Opinionsnämnd, PON.

När jag blev ledamot av nämnden 2005 leddes den av Johan Hirschfeldt, tidigare justitiekansler och president i Svea hovrätt. Legendarisk som kritisk utredare av tsunamihanteringen och en av Sveriges främsta kännare av tryckfrihetens tillkomst och historia.

Vid halvårsskiftet lämnar justitierådet Per Virdesten över ordförandeklubban till Fredrik Wersäll, president i Svea hovrätt. Virdesten ersätts i nämnden av lagmannen i Stockholms tingsrätt Anders Eka, som för övrigt blir justitieråd i Högsta domstolen i höst.

Idel ädel juristadel, som vid sidan av sina övriga uppgifter valt att bidra med sin erfarenhet i tidningsbranschens självsanerande etiska system.

Därför är det värt att notera den starka ström som går genom juristvärlden, som menar att detta inte räcker. Att det krävs hårdare tag lagstiftningsvägen, såväl mot det som sker på nätet som det som publiceras under Tryckfrihetsförordningens skydd (som tidningar med ansvarig utgivare).

Yttrandefrihetskommittén under ledning av justitierådet Göran Lambertz hade att utreda om Sverige behöver en ny lagstiftning som bättre kan skydda den enskildes integritet. Kommitténs majoritet kom emellertid fram till att det inte behövs. I den traditionella pressen sker ytterst få övergrepp av det slag som en lag skulle reglera – inte minst tack vare det pressetiska systemet. För den oreglerade delen av nätet ansåg kommittén att man möjligen kunde överväga att införa ett integritetsbrott.

Men i remissvaren radar tunga remissinstanser upp sig och kräver skärpt lagstiftning, som även skulle drabba medierna. Vad sägs om den här listan:

  • Justitieombudsmannen
  • Justitiekanslern, som åtminstone öppnar för lagstiftning.
  • Domstolsverket
  • Datainspektionen
  • Hovrätten i västra Sverige (”det bör övervägas”)
  • Svea hovrätt (”övervägande skäl talar för…”)
  • Advokatsamfundet, som stödjer dagens självsanering, men menar att den inte är tillräcklig.

Till det kommer enskilda jurister som offentligt stödjer tanken, till exempel professor Mårten Schultz, Göran Lambertz, hovauditören Axel Calissendorff, advokatsamfundets Anne Ramberg och advokaterna Tomas Nilsson och Lars Viklund, som företrädde familjen Palme när det gällde filmen Call Girl.

Att lagstiftningsivrarna har goda intentioner, stärka skyddet för den enskilde, ändrar inte det faktum att detta skulle sätta snävare gränser för det fria ordet.

Striden är inte över; än så länge håller arméerna bara på att formera sig. Vad slaget handlar om är om det är jurister eller journalister som ska bestämma var gränsen för det offentliga samtalet ska gå.

Vem som kommer att vinna?

Som tur är bestämmer varken journalister eller jurister hur det ska gå. Det är politikens uppgift att avgöra hur gränserna ska dras.

I Sverige har vi en lång politisk tradition av att värna samhällets friheter och i det längsta avstå från regleringar.

Så jag är optimist.

Besöksadress Kungsgatan 62, Stockholm Postadress Box 223 10, 104 22 STOCKHOLM E-post Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Telefon 08-692 46 20 Telefontid Mån-fre kl 10-12 & 13-14. Dag före röd dag kl 10-12.

Kansliet har sommarstängt 10 juli-11 augusti.
Ansvarig utgivare Ola Sigvardsson