Förr publicerade tidningarna i stort sett alltid namn på dem som till exempel varit inblandade i olyckor och brott. På såväl offer som förövare, utan att journalisterna funderade särskilt mycket över hur det drabbade de inblandade.

Det här har gått i vågor genom historien, men redan i mitten av 1800-talet fördes det en debatt om ”skandalpressen”. I modern tid brukar 1960-talet pekas ut som en tid av bristande hänsyn från tidningarna, men fortfarande när jag blev journalist (andra halvan av 70-talet) var det mycket vanligt att man publicerade namn och bild på personer som till exempel dött i bilolyckor.

Den första åtgärden för att ändra detta togs 1916, när Pressens Opinionsnämnd, PON, bildades. Initiativet togs gemensamt av Tidningsutgivareföreningen TU, Journalistförbundet och Publicistklubben. Tanken var att upprätta en oberoende hedersdomstol, där de som drabbats av tidningspubliceringar kunde klaga.

Under de första årtiondena var verksamheten tynande. Vändpunkten kom runt 1970. I kölvattnet av 60-talets ofta brutala publiceringar väcktes krav på lagstiftning, som skulle begränsa pressens frihet. Som svar på detta kom branschen med en nyordning av det pressetiska systemet:

  • PO-ämbetet sjösattes 1969. Tanken var att Allmänhetens Pressombudsman både skulle göra utredningarna som skulle ligga till underlag för Opinionsnämndens beslut – och arbeta förebyggande genom till exempel information till både allmänhet och redaktioner.
  • De pressetiska reglerna fick den utformning som de har idag. De har putsats senare, men det som skrevs tidigt 1970-tal gäller i princip än i dag.
  • Huvudmannaskapet och dess roll gjordes tydligare. Huvudman är Pressens samarbetsnämnd som har representanter från TU, Sveriges Tidskrifter, Journalistförbundet och Publicistklubben. Huvudmannen ger instruktioner till PO och PON, äger de pressetiska reglerna och finansierar verksamheten.

Nystarten gjorde att frågor om etik började diskuteras på redaktionerna – och antalet anmälningar från allmänheten till PO/PON började stiga. Men det tar lång tid för kulturella förändringar av det här slaget att slå igenom. Jag skulle vilja säga att vändpunkten kom under 80-talet (utan att ha vetenskaplig grund för påståendet). Sedan dess har det rått en stark konsensus inom den svenska journalistkåren att friheten som ges i Tryckfrihetsförordningen måste kombineras med hänsyn till enskilda människor, så att de inte behandlas på ett oförsvarligt sätt i tidningarna.

Min uppfattning är att denna återhållsamhet fortfarande är mycket stark. Det intressanta på senare år är inte att traditionella mediehus rusat efter och gjort likadant som de nätsidor som publicerar namn i olika sammanhang. Nej, det är att mediehusen i så hög utsträckning hållit fast vid den publiceringstradition som gällt de senaste 30 åren. Visst finns det exempel när det publiceras namn som bryter mot denna tradition – men det har det funnits hela tiden! Att vi upplever en radikal omsvängning i dag kan jag alltså inte hålla med om. Tvärt om fortsätter Sveriges ansvariga utgivare att vara just det; ansvarsfulla.

I dag får PO mellan 500 och 600 anmälningar om året. De leder till knappt 50 fällningar. Antalet fällningar har på senare år sjunkit något. Senaste gången Östgöta Correspondenten fälldes var 2015. Det gällde en bild på en person som kunde identifieras trots att ansiktet var pixlat.

(Östgöta Correspondenten den 3 september 2016)

Kanske behövs ett helt nytt etiskt bygge
Underhållare har rätt till privat sfär