Kritiken är hård mot medierna. Så var det också på 1960- och 1970-talen, men kritiken har slagit över i sin motsats. Då krävde allmänheten mer hänsyn mot enskilda människor, en större återhållsamhet från pressen. I dag kräver näthatarna att fler ska hängas ut. Åtminstone om de är invandrare.

Av en slump hittade jag här om dagen en märklig annons i biltidningen Teknikens Världs oktobernummer 1975, publicerad för mer än 40 år sedan.  Den hade rubriken Kan jag få rätt mot pressen? och var reklam från Tidningsutgivarna (idag TU – Medier i Sverige) för den då relativt nyinrättade institutionen PO, Allmänhetens Pressombudsman.

Så här inleds annonstexten:

”Vi journalister försvarar inte allt som står i tidningarna. Du får inte alltid den tidning Du förtjänar. Ensidighet förekommer. Rena elakheter också. Någon gång till och med svåra övertramp – osanna beskyllningar, intrång i människors privatliv.

Men det är trots allt undantag. Du skall veta:

att de allra flesta i våra massmedier arbetar ansvarsmedvetet och med respekt för enskilda människors rätt till saklig information.”

På sätt och vis känns orden som ett eko från en oskyldig tid. En tid när det trots allt i folkdjupet fanns en konsensus om att medierna ville väl. Felen var slumpmässiga och berodde i allmänhet på misstag. Övertrampen riktade sig mot enskilda människor.

Samtidigt går det inte att bortse från att en annons som denna och en institution som PO inte tillkommer utan orsak. Det fanns ett missnöje med hur medierna använde den omfattande yttrande- och tryckfriheten. Ja, kanske rent av en spirande misstro.

Genom åren har pressen visat sig allt bättre på att hantera dessa frågeställningar. Några siffror från PO:s senaste årsredovisning illustrerar den saken:

De fem senaste åren har antalet anmälningar till fördubblats, från knappt 300 till mellan 500 och 600 om året. Samtidigt leder allt färre anmälningar till fällningar i Pressens Opinionsnämnd. Sedan år 2000 är det årliga genomsnittet drygt 40 om året, men på senare år ligger det betydligt lägre. 2016 så lågt som 28 fällningar.

Det är resultatet av ett systematiskt arbete från den svenska pressen för att, samtidigt som man rapporterar om det som är relevant, ta hänsyn till enskilda så att de inte skadas på ett oförsvarligt sätt av det som publiceras.

Ändå är det knappast en tillfällighet att samma organisation, TU – Medier i Sverige, just i dagarna drar i gång en liknande annonskampanj. Även nu är temat att relevant nyhetsrapportering måste kombineras med hänsyn till enskilda. Annonserna har rubriker som Vi slutar inte pixla!.

Men det finns en intressant skillnad mellan 1970-talets misstro mot medierna och 2017 års. Då ville man ha större hänsyn från pressen. I dag är ropen, inte minst från främlingsfientliga krafter, de motsatta: häng ut dom!

Medan 1970-talets kritik mot pressen gällde omtanke om enskilda, handlar dagens om att det skulle finnas en dold politisk agenda hos medierna. Att man skulle mörka relevant information för att till exempel skydda invandrare.

Belägg för en sådan konspiration har naturligtvis aldrig presenterats, eftersom den inte existerar. I själva verket är den här kritiken ett klassiskt exempel på ”Den som sa’t han va’t.”. Kort sagt: den politiska agendan finns hos dem som kritiserar medierna för att mörka.

Medierna drivs i själva verket av samma uppgift i dag som på 1970-talet – samma agenda som gällt sedan 1766 då Sverige fick världens första tryckfrihetsförordning. För att låna formuleringen från annonsen i Teknikens Värld 1975:

Du skall veta att de allra flesta i våra massmedier arbetar ansvarsmedvetet och med respekt för enskilda människors rätt till saklig information.

Statistiken från PO och PON visar att pressen står emot. Hatet och hoten har blivit en del av journalistens vardag, men det har i själva verket stärkt viljan att ta hänsyn. Det inger hopp.

(Aftonbladet den 23 januari 2017)

Facebook vill inte låta medierna sköta sig själva
Ovanligt få fällningar 2016