Markbladet skrev hösten 2018 om ett fall av allvarlig mobbning i en skola. I publiceringen pekades ett barn ut på ett sådant sätt att hon tillfogades en oförsvarlig publicitetsskada. Att tidningen i nästkommande nummer gav föräldrarna tillfälle att ge sina synpunkter uppväger inte skadan. Nämnden klandrar tidningen för att ha brutit mot god publicistisk sed.

Markbladet, exp. nr. 38/2019, dnr. 18588

Pressens Opinionsnämnds beslut

Pressens Opinionsnämnd klandrar Markbladet för att ha brutit mot god publicistisk sed.

_______________

Genom beslut den 22 februari 2019 hänsköt Allmänhetens Pressombudsman (PO) ett ärende avseende en anmälan mot Markbladet till Pressens Opinionsnämnd.

PO:s beslut hade följande lydelse.

Publiceringar i Markbladet den 24 oktober 2018, numret för vecka 43

Artikelrubrik: Mobbad elev tvingades bort – förövaren kvar

Artikeln presenterades som den första delen i en reportageserie där Markbladet skulle belysa problemen med mobbning i Marks kommun. Mobbning var ett samhällsproblem som varje år drabbade tiotusentals barn och unga i Sverige.

I ingressen stod: ”Hon uppmanades att ta sitt liv, blev hotad, förnedrad och jagad med kniv. I åratal mobbades eleven svårt på X-skolan [namn angivet]. Nu har hon mot sin vilja bytt skola – medan mobbaren går kvar.”

I artikeltexten återgavs ett meddelande från Snapchat: ”… Du kan fucking gå och ta självmord. Ingen jävel gillar dig. Du kommer aldrig att få en kille. …”

Meddelandet kom från en tjej i x-åldern och var riktat till en skolkamrat som i reportaget kallades NN [fingerat namn angivet].

Därefter följde mellanrubriken Stal saker.

När meddelandet på Snapchat spelades in, var NN sedan åratal van vid den här typen av verbala attacker. Hon var van att bli kallad bullfitta, fetto och gris. Hon var van, men det smärtade lika mycket varje gång.

” – Jag var väldigt ledsen, jag mådde illa och hade ont i magen”, sade NN.

Hon berättade att mobbningen hade pågått länge och tagit sig allt grövre uttryck.

” – Det spreds också rykten om mig i skolan som inte var sanna. Det värsta var att hon rotade i min väska och snodde grejer. En gång tog hon min tröja och sprang i väg. Jag letade efter tröjan på rasten och hittade den i en vattenpöl.”

Efter det följde mellanrubriken Hotade med kniv.

Mobbaren skulle flera gånger ha hotat med att utdela käftsmällar och enligt NN jagat barnen med en kniv vid ett tillfälle.

” – Kniven grävde hon ned i skogen och hotade sedan att gräva upp den och ta den till skolan igen”, sade NN, som hot, stölder och förnedring blivit vardag för.

Hon och hennes mamma berättade att även andra tjejer, som NN hållit ihop med i skolan, hade varit utsatta.

” – I början när tjejerna kom till mig och berättade så trodde jag inte på dem, men tyvärr så är det sant”, sade mamman.

Mamman beskrev en situation där en utåtagerande tjej skapade mobbningen, som tjejen även fått med sig andra svaga elever på.

För något år sedan hade familjen tagit beslutet att flytta till en annan kommun och även där hade NN möts av kränkningar.

” – Men den nya skolan tog tag i problemen direkt och löste dem”, sade mamman.

De trivdes dock inte på den nya orten och efter ett halvår bestämde sig familjen för att flytta tillbaka till Mark. NN saknade sina kompisar på X-skolan och åter­vände dit.

” – Vi tänkte att situationen skulle ha lugnat sig, men vi hade fel. Mobbningen fortsatte direkt.”

NN berättade att hon förgäves hade försökt att få personalen att förstå hur dåligt hon mådde. Bland annat hade hon vänt sig till den biträdande rektorn och spelat upp självmordsuppmaningen från Snapchat.

” – Men inget hände. Det enda de sa var att jag skulle ta upp det med en kamrat­stödjare. Men det har vi gjort förut och då fick vi ingen hjälp.”

För en månad sedan hade läget blivit så allvarligt att mamman beslutat att ta dottern ur skolan.

” – Den dagen jag gjorde det gick även två andra tjejer hem på grund av situa­tionen”, sade mamman och hävdade att fler utsatta övervägde att göra detsamma.

” – Det borde vara självklart att det är mobbaren som får flytta på sig och inte tvärtom. Men jag ser ingen annan utväg än att det får bli så här. Min dotter ska inte behöva må dåligt mer.”

När Markbladet mötte NN hade hon suttit hemma i snart en månad.

” – Det var jobbigt att lämna sina kompisar. Vi var jättetighta och stöttade var­andra. Men jag vill så gärna komma bort från henne, jag vill inte se henne mer”, sade flickan, som inte hade långt till tårar.

Även NN:s syster hade fått bryta upp från sin klass på samma skola. Detta på grund av oro för vad mobbaren nu skulle kunna ta sig till.

” – Jag är rädd för henne. Så rädd att jag inte heller vågar låta något av mina barn vara i närheten av henne”, sade mamman.

Under tidningens arbete med reportaget hade NN, efter hårda påtryckningar, fått komma till en ny skola.

” – NN är glad för det. Men det är synd om de andra på X-skolan. De blir lidan­de för problemet består. Den här tjejen kommer att hitta andra barn att ge sig på.”

Något som enligt mamman redan skett, bland annat genom fysiskt våld. Men för­äldern ville inte lägga skulden på mobbaren, utan menade att även hon var ett offer. I stället riktade hon skarp kritik mot X-skolan.

” – Tjejen skriker efter hjälp. Det är tydligt att hon inte mår bra. Men ingen lyssnar till hennes skrik. Och ingen har lyssnat till våra. Mobbningen var inte så här grov i början, utan har eskalerat. Hade skolan tagit tag i problemen direkt så hade det aldrig behövt gå så här långt. Nu måste det få ett slut.”

I direkt anslutning publicerades ett bemötande från skolan:

Artikelrubrik: Rektor: ”Vi vill lösa situationen”

I ingressen stod att åtgärder mot mobbning hade satts in på X-skolan. Den centra­la elevhälsan hade kopplats in.

” – Det har varit en konflikt mellan elever som vi behöver lösa”, sade biträdande rektorn vid X-skolan.

Den biträdande rektorn hade tillträtt under sommaren. Han kände till det aktuella fallet, men menade att åtgärder vidtagits.

Tidningen frågade: Flickan och mamman menar att de bett om hjälp men inte fått någon?

” – Det är inte min uppfattning. Vi har varit väldigt tydliga mot dem att vi löser det här på skolan. Vi jobbar dagligen med att det ska vara så bra som möjligt för alla elever”, svarade den biträdande rektorn.

Han pekade på olika dokument som bildade utgångspunkt för arbetet.

” – Vi har planer mot kränkande behandling och en likabehandlingsplan som reviderades så sent som för någon månad sedan. Så fort det dyker upp en situa­tion tar vi tag i den direkt.”

Uppenbarligen har insatserna inte fungerat eftersom flickan fortsatt att må dåligt?

” – Jag har jättesvårt att uttala mig om hur det varit tidigare. Men jag vet att vi kontinuerligt jobbar med de här frågorna. Vi accepterar ingen mobbning eller kränkande särbehandling.”

Den biträdande rektorn lyfte fram att rektor och mentorer hade haft återkomman­de möten med mamman och flickan.

” – Under hela processen har vi varit väldigt tydliga med att vi vill att hon ska gå kvar här och att vi vill lösa det här på skolan”.

Eleven berättar att hon blivit hotad med kniv. Hur ser du på det?

” – Det känner jag inte till. Men det är fruktansvärt om det är så.”

Flickan har för dig spelat upp ett klipp från Snapchat där hon av den här tjejen uppmanas att ta självmord. Hur ser du på det?

” – Jag blev upprörd och tog tag i detta direkt. Vi kallade genast till ett möte med tjejen som uttalat de här fruktansvärda sakerna och pratade med henne väldigt skarpt. Vi har även pratat med mamman. Vi markerade tydligt att det här är fullständigt oacceptabelt.”

Den biträdande rektorn menade att klippet var gammalt, men slog samtidigt fast att man på skolan tittat närmare på konflikten och fått reda på saker som man inte tidigare känt till. Skolan behövde gå till botten med det här.

Han bekräftade att situationen i en av årskurserna var tuff och att kränkningar förekom.

” – Under hösten har det dykt upp en grupp som vi förstår att vi behöver jobba med […].

Skolan skulle därför dra igång ett större värdegrundsarbete tillsammans med det centrala elevhälsoteam som kopplats in.

Att förövaren i den utsatta flickans frånvaro nu hade gett sig på andra elever var inget som den biträdande rektorn kände till. Han kunde därför inte uttala sig om det.

Han kände inte heller till att fler elever skulle ha mått så dåligt av mobbning att de lämnat eller övervägde att lämna skolan.

” – Nej, det gör jag inte. Skulle det vara så är det jättehemskt och oacceptabelt.”

Är det rimligt att den som mobbas känner sig tvingad att byta skola medan mobbaren går kvar?

” – Min erfarenhet säger att även den som mobbar och kränker andra behöver hjälp. För att vi ska lyckas hjälpa alla måste alla spelare vara med. Då kan vi inte skicka iväg någon.”

Insändare i Markbladet den 31 oktober 2018, vecka 44

I påföljande nummer av Markbladet, vecka 44, publicerades flera insändare som gällde Markbladets tidigare artikel om mobbning. Nedan redovisas de inlägg som är av betydelse för bedömningen i ärendet.

Insändarrubrik: Reaktion på Markbladets artikel om mobbning

Insändaren var undertecknad av ”Föräldrar till ´mobbaren´ i Markbladets artikel”.

Föräldrarna var mycket tacksamma för att skolans rektor och skolpersonalen visat ett så stort engagemang efter artikeln. Det hade varit ett utmärkt stöd för dem och deras dotter.

Föräldrarna hade upplevt en stor chock när de läste artikeln. Den motsvarade inte alls sanningen – det fanns många lögner i texten. Det stämde till exempel inte att deras dotter hade jagat ”NN” med en kniv. Det var en händelse som inte hade något med deras dotter och NN att göra.

Artikeln försökte visa att deras dotter var ett brutalt och grymt barn. Nej! Hon var ett bra barn. NN och dottern hade varit vänner nästan ett helt år. NN hade varit hemma hos dem varje dag.

En dag hade de varit väldigt busiga och då hade de fått en veckas lekförbud. NN:s mamma hade blivit vidtalad om detta. Föräldrarna visste dock inte hur NN:s mamma i sin tur hade förklarat det för sin dotter, för barnen hade slutat att umgås.

Föräldrarna ansåg att deras dotter hade lidit mycket mer än NN.

Man kunde inte säga att barnen hade haft ett varaktigt bråk. De hade många gånger försökt att förbättra sin relation. Under Skene Marten (en årlig marknad, PO:s anm.) den 9–10 september hade NN varit hemma hos dem och då ville barnen att NN skulle sova över. Några dagar senare hade de blivit osams igen.

Barn kunde vara mycket grymma mot varandra för de hade ingen förmåga att tänka på konsekvenserna. Däremot hade vuxna ingen sådan ursäkt. NN:s mamma borde inte som en spontan reaktion ha flyttat sitt barn till en annan skola. NN:s mamma borde också ha tänkt på hur mycket lidande hon skulle orsaka deras dotter genom uttalandena i den fiktiva artikeln i Markbladet.

Att barn bråkade var ett socialt problem och skolan lade mycket energi på att för­hindra problemet. Alla behövde samarbeta, både föräldrar och skola.

Insändarrubrik: Tillbaka på ruta ett

Denna insändare var undertecknad av ”Skolledningen Y:s [namn angivet] rek­torsområde”.

Det stod att alla handlingar vi i vuxenvärlden gjorde fick konsekvenser. När tid­ningen pekade ut en elev på det sätt som skett i artikeln om mobbning, fick det konsekvenser för dem som arbetade på skolan. De var till exempel tillbaka på ruta ett när det gällde arbetet med den här tjejgruppen.

På X-skolan arbetade man dagligen med att eleverna och deras föräldrar skulle kunna arbeta, leka, studera, träffas i affären, gå på fotboll och på Skene Marten tillsammans. En granskning av det arbetet välkomnade skolan alla dagar i veckan.

Eleven som felaktigt påstods ha blivit borttvingad till en annan skola, blivit mob­bad, hotad och trakasserad i flera år, var nu tillbaka på X-skolan sedan en dryg vecka tillsammans med den av tidningen uthängda eleven. Trots alla hemskheter som skrivits i artikeln hade det fungerat bra.

På skolan arbetade man med barn. De lärde sig nya saker, testade, prövade, hängde på sociala medier, fick intryck, ville göra intryck och ifrågasatte både sig själva och andra. Eleverna var nyfikna och vetgiriga. I skolan hade man ännu inte träffat på någon elev som inte ville ingå i ett socialt sammanhang. Denna för­måga var inte medfödd. Vi vuxna, pedagoger, föräldrar och medmänniskor måste hjälpa våra barn och elever att finna detta sammanhang.

Skribenterna menade att de verkliga mobbarna här var de vuxna, som valt att oemotsagt hänga ut en tjej i x-åldern som ett monster. Ett barn – en liten, liten flicka. Det kunde inte vara okej.

I anslutning till insändarna publicerades också en replik från tidningen.

Replik från tidningen i Markbladet, den 31 oktober, vecka 44

Rubrik: Direktreplik från Markbladet

Tidningen skrev att enligt skollagen, diskrimineringslagen och läroplanen hade skolan skyldighet att se till att inget barn kränktes eller diskriminerades på skolan.

Centralt var att bedömningen skulle utgå från den utsattes upplevelse. Det be­tydde att om en elev kände sig kränkt, så var hon eller han kränkt och då hade skolan en skyldighet att agera.

I det här fallet hade en elev och hennes mamma förgäves sökt skolans hjälp i flera år för att eleven mådde dåligt i skolan. När ingenting hände såg de ingen annan utväg än att vända sig till media. Flickan hade då stannat hemma från skolan i ungefär en månad.

Markbladet delade inte skolans uppfattning om att någon blivit uthängd. Alla inblandade var anonymiserade, det framgick bara vilken skola det handlade om. Detta eftersom skolan skulle få en chans att bemöta kritiken.

Anmälan

Mamman, A, till flickan som beskrevs som en mobbare i artikeln, B, inkom med klagomål till Allmänhetens Pressombudsman, PO.

I artikeln talade mamman till en annan flicka – och denna flicka själv – ut och be­rättade om den mobbning som B skulle ha utsatt den andra flickan för i flera år. A ville inte gå i polemik, men familjens bild var tvärtom att barnen stått varandra nära i flera år.

Vad bakgrunden till utspelet var visste man inte. Det gick bara att spekulera i. Antagligen handlade det om ett bråk mellan de båda flickorna på Snapchat som gått överstyr, men säkert kunde man inte veta. Allt familjen kunde säga var att de inte delade den helhetsbild som Markbladet hade förmedlat till läsarna.

Oavsett bakgrunden var det orimligt att en konflikt mellan två minderåriga barn – i x-åldern – på det här sättet skulle bli föremål för ett stort uppslag i lokaltid­ningen.

Namnet på skolan framgick av artikeln och även barnens ungefärliga ålder (x-åldern). Dessutom lämnades uppgifter om händelseförloppet. Därför var det inte bara möjligt utan lätt för andra att identifiera B. Det hade till exempel varit en äldre kamrat till B – som gick på en helt annan skola – som uppmärksammat familjen på artikeln samma dag som tidningen kom i brevlådan.

Kamraten hade ringt på kvällen och berättat att det hade stått om B i tidningen. Detta visade hur lätt det varit för människor att förstå att artikeln handlade om B.

Familjen hade inte blivit kontaktad av Markbladet inför publiceringen, och alltså inte fått tillfälle att bemöta påståendena direkt. I efterhand hade föräldrarna fått tillfälle att framföra sina synpunkter i en insändare. Ett genmäle i form av en in­sändare kunde dock inte jämföras med en stort uppslagen artikel skriven av en journalist.

Familjen hade också reagerat på ordvalet i artikelns rubrik, där dottern beskrevs som förövare. Ordet var synonymt med brottsling. B var minderårig och hon var inte anmäld för att ha begått något brott.

Artikeln hade åsamkat föräldrarna och dottern stort privat och socialt lidande, även om dottern fått fint stöd i skolan av lärare, kamrater och föräldrar. Den första tiden efter publiceringen hade familjen mått mycket dåligt. Bland annat hade pappan fått vistas på sjukhus på grund av svår hjärtklappning. Famil­jen hade fortfarande svårt att ta till sig det som hänt.

Sammanfattningsvis skulle ett minderårigt barn inte få bli kölhalat på det här sättet i en tidning.

Tidningens yttrande

Markbladet svarade genom sin utgivare, Matz Hammarström.

I yttrandet anfördes att mobbning var ett viktigt ämne att uppmärksamma. Det fanns ett stort allmänintresse kring hur skolor klarade av att hantera problemati­ken. I det här fallet handlade det om en elev som i flera år känt sig kränkt och till slut bytte skola eftersom skolledningen inte lyckades lösa situationen.

Marbladet hade hållit de inblandade anonyma. Det framgick bara att flickan var i x-åldern. Detta kunde inte leda till något utpekande, eftersom det handlade om en skola där alla de drygt 300 eleverna var i den åldern. Tidningen hade inte ansett att det fanns risk för att läsare skulle kunna räkna ut vilka elever det handlade om.

De enda personer som kunde förstå vilka elever det gällde, var personer i elever­nas omedelbara närhet. Det rörde sig om personer som redan var bekanta med konflikten. För dem skulle detaljerna i artikeln inte komma som någon nyhet.

Vissa av kränkningarna som tidningen skrivit om fanns dokumenterade genom en inspelning. De inblandade personerna och deras närstående hade hört inspel­ningen. Beskrivningen av de kränkningarna kunde således inte heller komma som en nyhet.

Markbladet hade valt att skriva ut skolans namn, eftersom det var skolan som var mottagare av kritiken från den utsatta flickans mamma. Tidningen hade velat låta skolans rektor bemöta kritiken.

När den andra elevens föräldrar hörde av sig efter publiceringen, hade Mark­bladet tagit emot dem på redaktionen för flera möten. Tidningen hade föreslagit att de skulle skriva ned sina synpunkter i en insändare för publicering i påföljan­de nummer. Man hade uppfattat att föräldrarna var tillfreds med den lös­ningen.

Eftersom de inblandade var anonymiserade i artikeln och då kritiken var riktad mot skolan, hade tidningen inte vänt sig till föräldrarna för ett samtidigt bemötan­de.

Markbladet hade inte haft för avsikt att hänga ut någon elev. Syftet med artikeln var att belysa skolans svårighet att lösa en situation som orsakat en elev stort lidande. Den drabbade elevens situation hade skildrats för att situationens allvar skulle bli tydligt. Mobbning förekom på många skolor. När det ledde till att en elev blev hemmasittande eller bytte skola, var det en synnerligen allvarlig situa­tion.

Anmälarens kommentar

Familjen vidhöll det som tidigare anförts. Dottern hade varit lätt att identifiera. Det stämde inte att det hade rört sig om mobbning som pågått i flera år. Familjen ville inte gå in på detaljer av respekt för barnen, men Markbladets inställning gjorde det svårt för dem att inte kommentera alls. De ville därför ge ett exempel: ett par veckor före publiceringen hade artikelns båda huvudpersoner varit hemma hos dem och lekt hela eftermiddagen och halva kvällen i bästa anda.

Den inspelning som Markbladet nämnt i sitt yttrande verkade syfta på den Snap­chatkonversation som spårat ur och som familjen kommenterat redan i sin anmä­lan till PO. De hade reagerat starkt på den och i skarpa ordalag tagit upp det in­träffade i familjen. Det hände ju dock att barn bråkade. Konversationen var inte representativ för barnens relation, utan handlade om en situation som uppstått och som utvecklats på ett mycket olyckligt sätt. Någon systematisk mobbning var det inte fråga om. Hur som helst var det inträffade inte ett ämne att avhandla i Markbladet.

Att de inte hade blivit kontaktade före publiceringen var det största mysteriet vid sidan av att Markbladet över huvud taget publicerat artikeln.

Sist men inte minst: situationen var fortfarande omtumlande. Skolan hade dock – som de såg det – gjort ett fantastiskt arbete med att försöka normalisera barnens relation i skolan. Inget var viktigare nu.

PO:s bedömning

Frågor om skolmiljö och mobbning har ett stort allmänintresse. Det finns därför anledning för tidningarna att belysa dessa ämnen.

Samtidigt är barn en särskilt skyddsvärd grupp, varför tidningar bör visa hänsyn och omtanke när man skriver om barn. Det innebär till exempel att tidningen noggrant bör överväga om identifiering av ett omskrivet barn är möjlig, och vilken publicitetsskada som kan drabba barnet.

I detta fall har tidningen vidtagit vissa åtgärder för att anonymisera de berörda. Skolans och rektors namn framgår dock liksom flickornas ungefärliga ålder (x-åldern). Åldersangivelsen bidrar emellertid inte särskilt till utpekandet av enskil­da elever på skolan, eftersom det rör sig om en skola för årskurserna x-y.

Den krets som kunde förstå vilka de inblandade barnen var – exempelvis lärare, elever och föräldrar med koppling till skolan – kunde i viss utsträckning redan förväntas känna till konflikten mellan barnen på skolan.

Det kan dock inte antas att alla i denna krets också kände till alla detaljer i kon­flikten. Det gäller såväl enskilda inträffade händelser som omfattningen av kon­flikten, samt vilket eller vilka barn som bar ansvar för vad. Till saken hör att det framstår som svårt att finna någon absolut sanning när det gäller konflikter av det här slaget, och det är inte heller PO:s uppgift att ta ställning till vad som är sant eller falskt.

Vad PO har att bedöma är om allmänintresset motiverade publiceringen, eller om artikeln tillfogade flickan som utpekades som mobbare en oförsvarlig publicitets­skada.

Härvid kan konstateras att det i texten framförs mycket allvarliga anklagelser mot flickan, B. Hon beskrivs ha uppmanat en flicka till självmord, ha hotat flickan och andra barn med kniv, och anklagas också för stöld. Svepande anklagelser framförs även om att mobbningen pågått i flera år, att hon kommer att fortsätta att mobba andra barn och att hon utsatt andra barn för fysiskt våld.

När det gäller uppmaningen till självmord och verbal kränkning har tidningen, efter vad som framgår, ett inspelat klipp från Snapchat till stöd för uppgifterna. I övrigt baseras påståendena på uttalanden från mamman till den flicka som upp­levt sig utsatt och denna flicka själv.

Tidningen har i vissa delar formulerat sig reservationslöst. I rubriken står det så­ledes till exempel om ”förövaren”. I ingressen slås fast att den mobbade eleven uppmanats att ta sitt liv, blivit hotad, förnedrad och jagad med kniv samt mobbats svårt i åratal. Mellanrubrikerna Stal saker och Hotade med kniv är även de kategoriska och innebär således ett ställningstagande.

Att tidningen hade ett visst underlag genom Snapchatklippet medför inte att det var godtagbart att publicera denna detaljerade och nedsättande beskrivning om en liten flicka. I övrigt framstår också artikeln som en partsinlaga där påståendena om knivhot, våld och systematisk mobbning från B:s sida i huvudsak fick stå oemotsagda. Det publicerade bemötandet från rektorn fokuserade framför allt på skolans insatser.

Det kan noteras att föräldrarna till den flicka som beskrivs som mobbare har en annan version av händelserna. I yttrandena bestrids till exempel bestämt att det skulle ha förekommit något knivhot och att det skulle ha rört sig om systematisk mobbning. Enligt familjen har flickorna varit vänner under perioder men också hamnat i konflikter.

Sammanfattningsvis har det ett stort allmänintresse att skriva om problem med mobbning på skolor och svårigheter att lösa sådana problem. Granskningen får dock inte ske på bekostnad av att enskilda barn utpekas på ett sådant sätt att de tillfogas oförsvarliga publicitetsskador. I detta fall har anklagelserna som riktades mot flickan lett till en sådan publicitetsskada för henne.

Att tidningen i nästkommande nummer gav föräldrarna tillfälle att ge sina syn­punkter är inte tillräckligt för att uppväga denna skada som drabbat ett minder­årigt barn.

Artikeln bryter därmed mot god publicistisk sed. För det bör tidningen klandras.

Ärendet hänskjuts till Pressens Opinionsnämnd, PON.

Ärendet hos Pressens Opinionsnämnd

Anmälaren har yttrat sig i nämnden.

Pressens Opinionsnämnds bedömning

Pressens Opinionsnämnd instämmer i PO:s bedömning att tidningen ska klandras för att ha brutit mot god publicistisk sed.

Mitt i Stockholm klandras – lärare fick inte bemöta anklagelser