Pressens Opinionsnämnd klandrar Piteå-Tidningen för en artikel om ett åtal för vanvård av en katt. Nämnden anser att artikelns utformning, med onödigt detaljerade beskrivningar, var kränkande.

Piteå-Tidningen, exp. nr. 61/2019, dnr. 19101

Pressens Opinionsnämnds beslut

Pressens Opinionsnämnd klandrar Piteå-Tidningen för att ha brutit mot god publicis­tisk sed.

_______________

Genom beslut den 24 april 2019 hänsköt Allmänhetens Pressombudsman (PO) ett ärende avseende en anmälan mot Piteå-Tidningen till Pressens Opinionsnämnd.

PO:s beslut hade följande lydelse.

Vad tidningen publicerade

Den 15 januari 2019 hade Piteå-Tidningen en förstasidespuff med rubriken Skoog åtalas för djurplågeri. I texten stod att företagsledaren Christina Skoog åtalades för djurplågeri. Länsstyrelsen hade gjort åtalsanmälan efter att en veteri­när slagit larm.

”När en veterinär anmäler har det ofta gått långt”, sade Anna Modig, länsstyrel­sen.

Christina Skoog fanns också med på en mindre bild på förstasidan.

Christina Skoog åtalas för djurplågeri (den 15 januari)

Artikeln inne i tidningen löpte över ett uppslag och hade rubriken Christina Skoog åtalas för djurplågeri. Artikeln illustrerades av en stor bild på henne.

I ingressen stod att näringslivstoppen Christina Skog åtalades för djurplågeri. Det var en veterinär som valt att anmäla hotellägaren sedan hon kommit in med sin katt för avlivning för sent.

Den 2 januari 2017 hade Christina Skoog sökt veterinärvård för den 13 år gamla katten Tiger. Sedan ett par veckor tillbaka hade katten då varit sjuk och haft svårt att uträtta sina behov, äta och röra sig ordentligt.

I veterinärrapporten beskrevs katten som helt avmagrad. Veterinären kunde känna alla skelettdelar på hela katten. Över ryggen hade katten ett tjockt lager med tovor, samt även under magen och på vardera sidan om svansroten. Svart sekret hade runnit ut ur öronen på honom. Katten hade också svårigheter att röra sig då han förlorat förmågan att röra bakbenen.

Kattens urinblåsa hade varit kraftigt förstorad, vilket veterinären tolkat som att katten inte hade kunnat göra sina behov på minst två dygn, något som av veteri­nären beskrevs som mycket plågsamt.

Tiger hade även haft extremt dålig tandstatus. Katten visade tydliga tecken på smärta i samband med undersökningen, vilket sannolikt var orsaken till att katten inte hade kunnat äta den sista tiden. Veterinären hade föreslagit att katten skulle avlivas omedelbart, vilket Christina Skoog gått med på. I samband med avliv­ningen rann en stor mängd starkt luktande urin ut ur katten. Av rapporten fram­gick också att det var en släkting till Christina Skoog som sagt till henne att hon måste kontakta veterinär.

Veterinären hade också, enligt sin rapport, informerat Christina Skoog om att det i ett fall som detta förelåg anmälningsplikt, att veterinären skulle göra en anmä­lan till länsstyrelsen. Länsstyrelsen beslutade därefter att göra en åtalsanmälan, och nu hade åtal väckts för djurplågeri. I andra hand yrkade åklagare Erika Westerstrand ansvar för brott mot djurskyddslagen.

I polisförhör hade Christina Skoog berättat att hon försökt få tag i en veterinär under mellandagarna 2016, men att veterinärkliniken som hon försökte kontakta hade stängt.

Hon beslutade sig därför att avvakta tills efter helgerna. Hon hade reagerat på att katten åt sämre. Hon hade också provat att ge katten ett nytt foder, men upplevde inte att katten mådde bättre av det nya fodret. I polisförhör medgav Christina Skoog att hon i efterhand förstått att det berodde på kattens dåliga tandstatus.

Kattens vikt hade halverats jämfört med ett tidigare veterinärbesök 2012. Christina Skoog uppgav att hon hade lagt märke till att katten tappat hull, men att hon inte upplevt att det var så illa ställt som veterinären tyckte att det var. Hon berättade att katten ofta uppehöll sig på köksbänken, dit den hoppade från en soffa som stod bredvid. Det skulle katten ha gjort in i det sista.

För polisen hade hon förklarat att hon inte förstått hur dålig katten var. Hade hon gjort det, skulle hon ha sökt veterinärvård tidigare. Christina Skoog förnekade brott. Målet skulle avgöras i tingsrätten nästa dag.

PT hade sökt Christina Skoog i flera dagar.

En anslutande artikel hade rubriken Veterinär gjorde anmälan.

Veterinär gjorde anmälan (den 15 januari)

I ingressen stod att det hände ett antal gånger varje år att veterinärer anmälde djurägare när de såg att det förekom missförhållanden.

”Jag skulle inte säga att det är vanligt, men det är inte heller ovanligt”, sade Anna Modig, chef vid djurskyddsenheten på länsstyrelsen.

Enligt henne kom det i genomsnitt in en till två anmälningar per månad från vete­rinärer. Alla veterinärer hade anmälningsplikt när de upptäckte missförhål­landen i djurhållningen. Sådana anmälningar kunde i förlängningen leda till åtal.

”– När en veterinär bestämmer sig för att göra en anmälan har det ofta gått långt, därför är det inte ovanligt att vi går vidare med de anmälningarna och gör åtalsanmälan”, sade Anna Modig.

Hon förtydligade samtidigt att veterinärer och djurhälsopersonal hade anmäl­ningsplikt och att anmälningsärendena därför kunde vara mer eller mindre all­varliga. Länsstyrelsen hade en skyldighet att göra åtalsanmälan vid misstanke om exempelvis brott mot djurskyddslagen.

”– Det finns olika rekvisit som ska vara uppfyllda för att ett brott ska betecknas som djurplågeri eller brott mot djurskyddslagen”.

Hon berättade att många djurägare fattade rätt beslut och gick med på att avliva sina djur. Men det fanns också djurägare som motsatte sig veterinärens råd och kanske valde att uppsöka en annan veterinär i hopp om att få ett annat besked.

”– Situationerna kan se olika ut. Det kanske är så att man har insett att ens djur inte är friskt, men man har inte handlingsförmågan att göra något åt det. Man orkar helt enkelt inte ta tag i det”, avslutade Anna Modig.

(Artiklarna från den 15 januari publicerades även på tidningens webbplats, pt.se, men har senare tagits bort, PO:s anm.)

Den 16 januari 2019 publicerades Försvaret ifrågasätter hela åtalet på pt.se. I den tryckta utgåvan publicerades motsvarande artikel den 17 januari med rubri­ken Försvaret ifrågasätter hela djurplågeriåtalet.

Försvaret ifrågasätter hela djurplågeriåtalet (den 17 januari)

Djurplågeriåtalet mot företagsledaren Christina Skoog hade avhandlats i rätten den 16 januari. Hennes advokat Håkan Kjellgren ifrågasatte starkt hela åtalet:

”Tingsrätten har inget annat val än att ogilla åtalet”.

Totalt hade fyra vittnen kallats till rättegången. Ett av dem var den veterinär som tagit emot katten den 2 januari 2017. Advokaten ifrågasatte emellertid veterinä­rens minnesbilder då denne i princip ordagrant återgav sin egen rapport.

Christina Skoog förklarade i förhör att rapporten innehöll en rad missförstånd. Bland annat hade veterinären skrivit att Christina Skoog uppgett att katten varit dålig i omkring två veckor och riktigt dålig den sista veckan.

”– Så var det inte. Katten hade varit som vanligt den sista tiden, förutom att den ätit lite sämre. Det var först den 2 januari som katten började gå vingligt och då kontaktade jag veterinär omgående”, berättade företagsledaren.

När det gällde att hon sökt en veterinär under mellandagarna, förklarade hon att det var för att rådfråga om kattens foder.

”– Därför sökte jag inte heller någon jourveterinär, för det var inget akut”.

”– Jag upplevde att katten var frisk, men han var gammal. Han sov alltid med mig i sängen och när jag satt i min fåtölj låg han alltid på en fårfäll vid mina fötter. Det var han och jag. Jag älskade min katt”, sade hon.

Det ifrågasatte inte åklagaren Mikael Lundquist.

”– Jag är övertygad om att Christina Skoog inte velat sin katt något ont. Men lik­väl framkommer det av bevisningen att katten har mått dåligt under en längre tid. Och det är i vart fall oaktsamt att inte söka en annan veterinär när den första veterinären hade stängt”, sade han och yrkade på dagsböter.

Försvaret hade åberopat tre vittnen som alla besökt bostaden och träffat katten kring jul 2016. De var samstämmiga om att katten till synes hade mått bra.

Åklagaren menade emellertid att vittnesuppgifterna inte förtog veterinärens be­dömning.

Advokaten underströk att det fanns för många frågetecken, otydligheter och missförstånd i utredningen för att hans klient skulle kunna dömas.

”– Hon saknar uppsåt och har inte heller varit grovt oaktsam. Hon har kontaktat veterinär direkt när katten blev sjuk”, sade han.

Dom skulle meddelas den 23 januari.

Den 23 januari publicerades Företagsledaren frias från djurplågeri på pt.se. I den tryckta utgåvan rapporterade tidningen om den friande domen under samma rubrik den 24 januari.

Företagsledaren frias från djurplågeri (den 24 januari)

Ettapuffen i den tryckta utgåvan hade rubriken Friande dom för företags­ledaren. I texten på förstasidan stod att Christina Skoog friades från åtalet om djurplågeri. Rätten ansåg att hennes agerande varit rimligt utifrån de indikationer hon fått på kattens tillstånd. Insidesartikeln hade rubriken Företagsledare frias från djurplågeri.

Veterinären hade lyft ett flertal punkter i sin rapport, som denne ansåg tydde på att katten utsatts för lidande under en onödigt lång tid. Bland annat gällde det tovor i kattens päls.

Tingsrätten klargjorde att tovorna inte omfattades av åtalet.

”Åtalet omfattar nämligen bara vanvård genom att inte ta katten till veterinär då den var sjuk och visade tecken på ohälsa,” skrev rätten.

Man konstaterade emellertid att de objektiva rekvisiten i gärningsbeskrivningar­na var uppfyllda, det vill säga att katten led under den tid som åtalet omfattade, eftersom den inte togs till veterinär. Men då man också slog fast att företagsleda­ren inte fått några indikationer på att katten faktiskt varit sjuk, ansåg rätten inte att hon brustit i sina skyldigheter.

”Vidare kan hon naturligtvis inte ha varit oaktsam om hon inte uppfattade något som pekade på att katten var sjuk och led”, skrev rätten.

Det var först den dagen då katten började gå ostadigt som företagsledaren kon­taktade veterinär. Detta ansåg tingsrätten var korrekt agerat från Christina Skoogs sida.

Ytterligare om publiceringarna

Publiceringarna om Christina Skoog ledde till att tidningen fick många negativa kommentarer från läsare, som tyckte att det hade varit fel att namnge och identi­fiera Christina Skoog i sammanhanget.

Piteå-Tidningens ansvarige utgivare, Bengt Larsson, har i några inlägg på pt.se/ norrbottensaffarer.se (en näringslivssajt för Norrbottens-Kuriren, Piteå-Tidningen och Norrländska Socialdemokraten) skrivit att han i vissa avseenden ångrar pub­liceringen den 15 januari.

Sammanfattningsvis menade han att den var för stort uppslagen och vinklad till nackdel för Christina Skoog. Samtidigt förde utgivaren en diskussion kring att en offentlig person, med makt och inflytande, kunde få tåla en granskning även när händelsen i sig inte var så allvarlig och även om händelsen inte var kopplad till personens uppdrag.

Piteå-Tidningen hade avpublicerat nätartikeln om åtalet mot Christina Skoog.

Anmälan

Publiceringarna anmäldes till Allmänhetens Pressombudsman, PO, av Christina Skoog.

Hon anförde att Piteå-Tidningen pekat ut henne som djurplågare. Det var i sak fel. Artiklarna utgjorde dessutom ett omotiverat intrång i hennes privatliv och bröt, enligt anmälaren, mot pressetiska regler. För det borde tidningen klandras.

I samtliga publiceringar hade anmälaren pekats ut med namn, i den första även med foto.

Tidningen hade sökt anmälaren för en kommentar, men hon hade avstått, efter­som hon ansåg att frågan var av privat natur och saknade allmänintresse. Läsarna hade också kunnat tolka en kommentar som att hon accepterade att bli namn­given i sammanhanget.

Tidningens chefredaktör Bengt Larsson hade i en krönika försvarat sitt beslut att namnge henne:

”Ett annat spår är då personen och personens roll i samhället. Alltså att allmän­intresset växer för att det är en person som uppbär många människors förtroen­de, eller personer som står i strålkastarljuset av en eller annan anledning, per­soner med makt. När personen är allmänintressant behöver inte händelsen som ligger bakom namnpubliceringen i sig vara så allvarlig.

….

Frågan är då om företagsledaren vi namngav i samband med åtalet runt djur­plågeri har den positionen i samhället. Jag tycker det. Vi använde begreppet näringslivstopp i texten och så är det nog sett till både makt och kändisskap.”

Bengt Larsson hade uppenbarligen missuppfattat begreppet ”allmänintresse”. Bara för att någon var känd var inte all information om personen per definition av allmänintresse. Informationen skulle ha relevans för personens samhällsposition. Hur hon tagit hand om sin katt var givetvis helt irrelevant för hur hon drev verk­samhet som företagsledare.

Utöver frågan om namngivning fanns också frågan om skulden. Tidningen hade valt att rapportera, och att namnge anmälaren, innan skuldfrågan var utredd av domstol. Det var helt omotiverat och definitivt inte i linje med en ansvarsfull publicistisk hållning.

Bengt Larsson hade i en senare text backat från delar av publiceringen. Bland annat skrev han:

”Så var det rätt att namnge företagsledaren? Ja, om vi hade byggt storyn utifrån vad företagsledaren drabbats av men inte till den utformning och ton vi hade.”

Trots den ånger som tidningen uttryckt, var hennes namn dock fortfarande publi­cerat på pt.se, i det här sammanhanget.

Tidningens yttrande

Piteå-Tidningen svarade genom sin utgivare, Bengt Larsson.

Han anförde att tidningens första artikel, om åtalet mot Christina Skoog, inte hade varit bra även om i sak korrekt. Ärendet hade gått via veterinär, länsstyrelse och åklagare, och lett till ett åtal mot Christina Skoog för djurplågeri.

När en av Piteås mest framträdande, framgångsrika och hyllade näringslivsper­soner åtalades för brott med två års fängelse i straffskalan var det rimligt att tid­ningen berättade det.

Ingången hade varit att berätta om händelsen utifrån vad personen drabbats av. Det till synes orimliga i att det ledde till åtal att komma för sent till veterinären med sin katt.

Tidningen hade också i närmare en vecka sökt Christina Skoog för att få hennes version av det som hänt.

Tidningen hade övervägt alternativet att anonymisera företagsledaren. Men det hade ändå funnits en uppenbar risk att namnet skulle spridas i andra kanaler och med ännu större skada. Och om tidningen inte alls berättat, hade det kunnat skada tidningens trovärdighet.

Valet hade blivit att namnge, men sättet tidningen gjort det på hade inte blivit bra. Tidningen hade gjort en publicering som till ton och innehåll sammantaget var mer anklagande än vad som var motiverat.

Utgivaren hade offentligt bett om ursäkt för artikeln flera gånger och tidningen hade även avpublicerat den.

De två andra artiklarna, om tingsrättsförhandlingen och domen, var en direkt följd av namngivningen i den första artikeln. I uppföljningarna hade namngiv­ning varit ett måste, särskilt som Christina Skoog friades från åtalet.

Anmälarens kommentar

Anmälaren konstaterade att utgivaren medgav att publiceringen inte blivit bra. Vidare hade tidningen avpublicerat artikeln. Men utgivaren hade inte redogjort för det relevanta händelseförloppet:

Redan den 17 januari hade han delvis backat från publiceringen, efter kraftfulla läsarreaktioner. Han skrev:

”Så var det rätt att namnge företagsledaren? Ja, om vi hade byggt storyn utifrån vad företagsledaren drabbats av men inte till den utformning och ton vi hade.

Han försvarade alltså namngivningen och han ändrade inte publiceringen, exem­pelvis i fråga om namngivning och bild.

Först den 29 eller 30 januari avpublicerades artikeln. Det dröjde alltså två veckor från publiceringen innan han agerade, och avpublicerade en av tre artiklar. Trots att han redan tolv dagar tidigare, på nyhetsplats, känt sig tvungen att ta avstånd från artikeln.

Utgivaren ansåg tydligen att anmälarens privatliv var av allmänintresse eftersom hon var en ”hyllad näringslivsperson” och han hade även kommenterat hennes ”kändisskap”. Här visade utgivaren dock en okunskap om hur det pressetiska regelverket var tänkt att fungera med avseende på avvägningen mellan allmän­intresset och skyddet för den personliga integriteten.

Anmälaren såg det inte som att utgivaren bett om ursäkt. Hon såg det som att han slingrat sig inför sina läsare och deras kraftfulla reaktioner, men fortfarande för­svarat sitt agerande. Så vem hade han bett om ursäkt? Inte henne personligen i alla fall.

PO:s bedömning

Vid bedömningen väger PO allmänintresset mot den hänsyn som bör tas till den enskildes integritet.

Om man är att betrakta som en offentlig person, med makt och inflytande inom till exempel näringslivet eller politiken, kan man få tåla en relativt närgången granskning av förhållanden av betydelse för den samhällsställning man har. Det kan gälla även uppgifter av privat natur, om saken kan påverka förtroendet för yrkesutövningen eller det politiska uppdraget.

Anmälaren är som framträdande företagsledare att betrakta som en offentlig per­son. Dock har frågan om hur hon har tagit hand om sin katt inte någon betydelse för hennes ställning som företagsledare, även om saken ledde till åtal.

Det kan konstateras att publiceringen om åtalet var stort uppslagen, innehöll många känsliga detaljer och gav en ensidig bild av det inträffade, till nackdel för anmälaren. Uppgifterna var integritetskränkande och ägnade att utsätta henne för en publicitetsskada.

Till god publicistisk sed hör att följa upp en skildrad rättssak eller motsvarande. Särskilt då utfallet blir till fördel för den omskrivna. De uppföljande publice­ringarna om rättegången och den friande domen föranleder därför i sig inte press­etisk kritik, utan var en naturlig följd av den första artikeln.

Presentationen i den inledande artikeln var dock oproportionerlig i förhållande till allmänintresset för fallet, som sammanfattningsvis gällde att anmälaren tagit sin tretton år gamla katt till veterinären lite för sent. Till detta kommer den onö­digt detaljerade beskrivningen av fallet.

PO noterar att tidningen i efterhand har gett uttryck för självkritik och avpubli­cerat artikeln.

Publiceringen var emellertid på ett oförsvarligt sätt kränkande för anmälaren. För det bör tidningen klandras.

Ärendet överlämnas till Pressens Opinionsnämnd, PON.

Ärendet hos Pressens Opinionsnämnd

Endast tidningen har yttrat sig i sak i nämnden.

Pressens Opinionsnämnds bedömning

Pressens Opinionsnämnd instämmer i PO:s bedömning att tidningen ska klandras för att ha brutit mot god publicistisk sed.

Aftonbladet klandras av Pressens Opinionsnämnd
Lokalpressen Lerum klandras för brott mot hedersregel