Pressens Opinionsnämnd klandrar Stockholm Direkt för en artikel om en skola som anmälts till Skolinspektionen. Tidningen har tillskrivit rektorn ett agerande gentemot en tioårig elev, som går utöver vad som läggs rektorn till last i Skolinspektionens beslut.

Stockholm Direkt, exp. nr. 108/2018, dnr. 17411

Pressens Opinionsnämnds beslut

Pressens Opinionsnämnd klandrar Stockholm Direkt för att ha åsidosatt god publi­cistisk sed.

_______________

Genom beslut den 14 mars 2018 hänsköt Allmänhetens Pressombudsman (PO) ett ärende avseende anmälan mot Stockholm Direkt till Pressens Opinionsnämnd (PON).

PO:s beslut hade följande lydelse.

Vad tidningen publicerade

På förstasidan av tidningen Hammarby/Skarpnäck nummer 44 fanns rubriken Skola kränkte elev – döms till skadestånd. Insidesartikeln hade rubriken Skola dömd till skadestånd. Den 1 november 2017 publicerade tidningens webbplats artikeln med rubriken Kränkte elev – skola dömd till skadestånd.

AA [namn angivet], tio år gammal, hade gått i X-skolan [namn angivet] sedan han var sex år gammal. När skolan bytte huvudman 2016 och blev Y-skolan [namn angivet] började AA må dåligt.

AA:s mamma [namn angivet] berättade att de först hade trott att det handlade om att AA inte hade lust att gå till skolan. Mamman kontaktade barn- och ungdoms­psykiatrin. Där hade AA berättat om avbrutna lektioner, bestraffningar och hån inför klasskamrater. Mamman hade då gjort en anmälan till Skolinspektionen.

En lärare hade sagt att hon ville kasta av AA på motorvägen då han hade ställt sig upp i bussen under en klassresa.

Rektorn hade tagit AA i armen och släpat in honom på rektorsexpeditionen för att ifrågasätta det AA hade berättat för sina föräldrar. Detta hände samma dag som skolan hade fått information från Skolinspektion om att det hade gjorts en anmälan.

Samtalet hade spelats in. Under samtalet hade rektorn påpekat att AA låg på golvet under en lässtund och frågat om han tyckte att barn som låg ner på lektio­nerna kunde gå i vanliga skolor.

Några veckor senare hade en elevassistent lagt ner AA på golvet, hållit fast hans armar i ett polisgrepp och satt sig på honom.

Skolinspektionen hade i sitt beslut konstaterat att skolan gjort sig skyldig till kränkande behandling av AA i två av de fall som angetts i artikeln. Avseende händelsen på bussen ansåg Skolinspektionen att omständigheterna inte var till­räckligt klarlagda för att det skulle vara bevisat att AA varit utsatt för kränkande behandling.

Skolan skulle betala 25 000 kr i skadestånd till AA. Beslutet överklagades först av skolans huvudman som medgav att dessa situationer och uttalanden hade skett, men som till en början ansåg att det inte rörde sig om kränkande behand­ling. Skolan hade därefter omprövat sin hållning och betalat ut skadeståndet.

AA och mamman hette, enligt en fotnot, egentligen något annat.

En intilliggande artikel hade rubriken Huvudmannen: ”Vi inser att vi gjort en del fel”. Artikeln publicerades även på tidningens webbplats med rubriken Skolan: Beslutet är rimligt.

Skolan hade även kritiserats för att inte ha gjort en samlad och allsidig utredning, trots kännedom om det inträffade.

Skolans huvudman NN [namn angivet], som endast gick med på att svara på frågor via mejl, uppgav att de hade gjort en del fel och agerat olämpligt i vissa avseenden. Han beklagade det som hade hänt.

Skolinspektionen hade beskrivit händelsen med elevassistenten så här:

”Den tioåriga eleven och en elevassistent har kommit till rektorns kontor efter ett bråk på skolgården. Eleven har gjort motstånd och skrikit till rektorn och elev­assistenten att låta honom vara. Eleven har upplevt att han kämpade för sitt liv. Elevassistenten har släppt taget om eleven varpå eleven rivit ned en tygbonad från rektorns vägg. Rektorn har då skrikit ’rör inte materialet’. […]”

NN uppgav bland annat att han ansåg att elevassistenten hade gått för långt och att Skolinspektionens beslut mot den bakgrunden var rimligt.

Anmälan

Publiceringarna anmäldes av skolans rektor. Hen var inte namngiven, men efter­som skolan namngavs ansåg hen att hen var utpekad.

De hade innan publiceringen gett journalisten upplysningar för att nyansera den osakliga berättelse som journalisten utgick ifrån. Journalisten hade inte tagit hän­syn till deras synpunkter.

De hade inte fått läsa artikeln i förväg.

Genom värderande ordval och i vissa fall direkt felaktig beskrivning utmålades hen som hemsk, hänsynslös och utan empati. Hen hade inte släpat eleven, utan denne hade gått själv. Hen hade inte frågat eleven om denne kunde gå i vanlig skola utan de hade resonerat kring olika upplägg så att elever kunde ligga på golvet om de ville.

I artikeln stod det att Skolinspektionen beskrivit händelsen, men det var egent­ligen elevens beskrivning. Till exempel hade hen inte skrikit” rör inte materia­let”. Det var tumultartat då eleven var utåtagerande. Hen och de andra som var i rummet var rädda för att glaspartier och tavlor skulle krossas. Hen hade mycket bestämt sagt ”rör inte inredningen”.

Hen utmålades som en hemsk person som skadade elever. Hur hen agerade och vad hen hade sagt hade förvrängts till något som låg ganska långt från sanningen.

Det var kränkande att en journalist så okritiskt utgick från ett perspektiv och inte bemödade sig med att läsa de synpunkter som de hade inkommit med.

För hen personligen hade publiceringen lett till ett drev där hen hade hängts ut på osakliga grunder. Som rektor var hen ansvarig för hela verksamheten, varför detta även hade fått konsekvenser för hela skolan.

Tidningens svar

Tidningen svarade, genom utgivaren Helene Claesson Jennische, att det fanns ett allmänintresse att rapportera om beslut som hade fattats av Skolinspektionen. Det fanns också ett allmänintresse av att namnge skolan. Hur skulle föräldrar veta vilka skolor som prickades av myndigheter om inte media namngav dem?

Journalisten hade vid upprepade tillfällen bett om en intervju med huvudmannen från skolan. Kommunikationen med denne hade skett via mejl. Journalisten hade tydligt visat vilken kritik som skulle komma att framföras i artikeln och bett om kommentarer – och framförallt en intervju.

Det var en självklarhet att artiklar inte lästes i förväg. Däremot kontrollerades citat. Huvudmannens svar var direkt återgivna från dennes mejl.

Beskrivningarna av händelserna i artikeln var desamma som Skolinspektionen hade grundat sitt fällande beslut på. Myndigheten hade i huvudsak gått på an­mälarens, det vill säga elevens mammas, linje. Tidningen ansåg därför att be­skrivningarna av händelserna var relevanta.

De punkter där Skolinspektionen inte gått på elevens mammas linje hade inte tagits med i artikeln.

När det gäller den allvarligaste händelsen – där pojken hade brottats ner på mar­ken – hade tidningen låtit huvudmannen kommentera beslutet i ett ordagrant åter­givet citat.

Anmälarens kommentar

Det var självklart att skolan och hen som rektor skulle tåla att granskas. Det handlade dock om förtal när uppgifterna som presenterades inte bara var felak­tiga utan även medvetet framställda i svartmålande dager.

Artikeln hade inte nämnt den händelse som det hela hade startat med. Det var tydligt att journalisten hade gjort ett selektivt urval och utelämnat en punkt som de fälldes för där hen inte var involverad. Det var därmed tydligt att artikeln huvudsakligen riktade sig mot hen som rektor.

Journalisten skrev i ett mejl att hon skulle skriva artikeln utifrån deras mejlkon­versation och Skolinspektionens utredning.

De hade skickat åtta mejl som svar på reporterns frågor. Reportern hade bett om en intervju i två mejl och kunde därför inte sägas ha bett om en intervju ”vid upprepade tillfällen”. Det var ingen skillnad mellan en intervju och de svar som lämnades per mejl.

Knappt 50% av den första artikeln utgjordes av citat från elevens mamma. De beskrivningarna fanns inte med i Skolinspektionens utredning utan verkar ha varit ett resultat av ett samtal mellan elevens mamma och reportern.

De uppfattade det som att reportern inte orkade läsa utredningen, trots att de läm­nade specifika hänvisningar. De hade ägnat månader åt att utreda ärendet. Det lät sig inte reduceras till några få meningar, därför hänvisade de till utredningen.

Ytterligare skriftväxling

Tidningen

Rektorn namngavs inte. All kommunikation hade skett med skolans huvudman. Rektorn hade inte uttalat sig över huvud taget. Rektorn nämndes i artikeln i en situation då denne ska ha släpat eleven.

I Barn- och Elevombudets/Skolinspektionens beslut framgick det att rektorn ”har fattat tag i A:s arm i syfte att ha ett avskilt samtal mellan A, rektorn och huvud­mannen. Barn- och elevombudet anser att det är visat att A inte har velat delta i samtalet.”.

Senare i beslutet konstaterades det att ”det inte har framkommit några omständ­ligheter som ger stöd för att det har varit nödvändigt eller proportionerligt för rektorn att fysiskt ingripa mot A när A inte har velat delta i samtalet.”

Tidningen ansåg att det gick att uttrycka detta – att ta tag i ett barn mot dess vilja och föra det till ett avskilt rum där barnet inte ville vara – som att ”släpa honom”.

Huvudmannen hade bekräftat att händelsen med rektorn skett och i mejl skrivit: ”Rektorn borde inte ha tagit eleven i armen och samtalet borde ha varit kortare.”

Anmälaren

Hen hade kort tagit eleven i armen och släppt efter ca två sekunder. De stod ca 50 centimeter från dörren till personalrummet. Hen öppnade dörren och eleven gick självmant in.

PO:s bedömning

Skolsystemet är skattefinansierat och betydelsefullt för samhällets framtid. Det finns därför ett allmänintresse av att rapportera om kränkningar av barn i skol­miljö. Det får även anses finnas ett allmänintresse av skolans namn.

Att skolan namnges innebär emellertid att den omskrivne rektorn därmed är ut­pekad för en större krets än den som redan hade kännedom om vad som inträffat. Detta innebär att nedsättande uppgifter om rektorn kan vara pressetiskt proble­matiskt.

Den som är rektor för en skola får tåla att ens yrkesutövning granskas. Detta kan exempelvis ske genom att tidningen rapporterar om beslut där rektorns agerande klandras. Tidningen har vidare stor frihet att berätta om vad som inträffat utifrån den vinkel som tidningen själv väljer. Det finns därför inte skäl att kritisera tidningen för att den valt att rapportera om delar av Skolinspektionens beslut eller för att den valt att intervjua elevens mamma.

Tidningen har i vissa delar valt att berätta om innehållet i beslutet med egna ord. Detta kan underlätta begripligheten av beslutet, men det är viktigt att innehållet i beslutet inte förvanskas. Exempelvis att en händelse inte beskrivs som allvarli­gare än vad som framkommer av beslutet.

I detta fall har tidningen beskrivit en händelse där rektorn ska ha tagit tag i eleven och släpat denne. Tidningen har uppgett att den valt uttrycket ”släpa” utifrån vad den anser framkommit i Skolinspektionens beslut.

I beslutet som tidningen hänvisat till framgår dock bara att rektorn tagit tag i elevens arm. Syftet ska visserligen ha varit att ta med barnet till ett samtal som denne inte ville delta i. Det finns emellertid ingen uppgift om att rektorn fysiskt ska ha förflyttat eleven på något sätt som kan jämställas med att släpa.

Eftersom det framstår som allvarligare att släpa en elev än att enbart ta tag i elevens arm har tidningen tillskrivit rektorn ett agerande som går utöver vad som läggs denne till last i Skolinspektionens beslutet. Detta innebär en misskredite­ring av rektorn och får anses ha orsakat hen en publicitetsskada.

En publicitetsskada kan många gånger lindras genom att den omskrivne får möj­lighet att bemöta uppgifterna.

Tidningen har själva uppgivit att den inte haft någon kontakt med rektorn. De kontakter som rektorn redogör för i skriftväxlingen hos PO får anses röra de kon­takter som tidningen haft med skolans huvudman. Någon möjlighet för rektorn att bemöta påståendet har alltså inte erbjudits denne.

Sammanfattningsvis gör jag bedömningen att tidningen orsakat rektorn en oför­svarlig publicitetsskada genom att påstå att hen släpat eleven trots att det saknas belägg för det i Skolinspektionens beslut. Till det kommer att hen inte givits möj­lighet att kommentera uppgifterna. För detta bör tidningens klandras.

Ärendet hänskjuts till Pressens Opinionsnämnd, PON.

Ärendet hos Pressens Opinionsnämnd

Endast tidningen har yttrat sig i sak i nämnden. Tidningen hävdar att redaktionen vid upprepade tillfällen bett om att få träffa ansvariga på skolan för en intervju men fått nej. Rektorn har haft alla chanser att genom en intervju ge sin bild av det som hänt. Redaktionen har inte fått intervjua någon anställd på skolan utan har endast fått kom­municera med huvudmannen via mail.

Pressens Opinionsnämnds bedömning

Pressens Opinionsnämnd delar PO:s bedömning att det finns ett allmänintresse av att rapportera om kränkningar av barn i skolmiljö och att det även finns ett allmänintresse av att rapportera om skolans namn. Nämnden delar också bedömningen att tidningen tillskrivit rektorn ett agerande som går utöver vad som läggs denne till last i Skol­inspektionens beslut och att detta har orsakat hen en publicitetsskada. För detta bör tidningen klandras.

Med hänsyn till vad som framkommit om tidningens kontakter med skolan finns det dock inte skäl att klandra tidningen för att rektorn inte skulle ha getts möjlighet att be­möta uppgifterna.

Tidningen ska således klandras för att ha åsidosatt god publicistisk sed genom att till­skriva rektorn ett agerande som går utöver vad som läggs denne till last i Skolinspek­tionens beslut.

Pressens Opinionsnämnd klandrar Norran
PON: Påståenden borde ha fått bemötas