ATL publicerade ett debattinlägg där stark kritik framfördes mot Länsstyrelsen Skåne för hanteringen av ett tillsynsärende. Med hänsyn till de allvarliga anklagelser som framfördes anser nämnden att tidningen inte tillgodosett anmälarens rätt till bemötande. Tidningen klandras för att ha åsidosatt god publicistisk sed.

ATL, exp. nr. 2/2019, dnr. 18067

Pressens Opinionsnämnd klandrar ATL för att ha åsidosatt god publicistisk sed.

Pressens Opinionsnämnds beslut

_______________

Genom beslut den 18 juni 2018 hänsköt Allmänhetens Pressombudsman (PO) ett ärende avseende en anmälan mot ATL till Pressens Opinionsnämnd.

PO:s beslut hade följande lydelse.

Vad tidningen publicerade

Den 30 januari 2018 publicerade lantbrukets affärstidning ATL artikeln Lantbrukare och länsstyrelse i krismöte.

I ingressen stod att lantbrukare, LRF och Länsstyrelsen Skåne samlats till ett möte föregående vecka.

Bakgrunden var en händelse då en lantbrukare tagit sitt liv samma dag som läns­styrelsens kontrollrapport kommit efter en oanmäld inspektion.

Marcus Björklund, chef för djurskydds- och veterinärenheten vid Länsstyrelsen Skåne, hade redogjort för hur ärendet hanterats och det hade funnits tillfälle att ställa frågor.

Henrik Gudmundsson var ordförande för LRF:s kommungrupp i Klippan. Han upplevde att det fanns osäkerhet och även rädsla bland lantbrukare för djur­skyddskontroller.

” –  Det är viktigt att föra ut att man alltid har rätt att ha en person med sig i samband med inspektionen”, sade Henrik Gudmundsson.

Den 2 februari publicerades, i papperstidningen och på webben, LRF – stå upp mot myndigheterna med underrubriken Djurskyddskontrollerna får tragiska konsekvenser.

Till att börja med förklarades att texten var ett debattinlägg i ATL. Det betydde att innehållet var skribentens egen uppfattning.

I inlägget stod att föreningen Djurägarna Sverige sökt all den information som gick att komma över, om det tragiska fall i Skåne där en mjölkbonde tagit sitt liv efter att ha fått anmärkningar på sin djurhållning från Länsstyrelsen Skåne.

Händelsen var så djupt tragisk att det var svårt att hitta rätt ord för att beskriva det som hänt. Djurägarna ville emellertid starkt kritisera länsstyrelsen för hante­ringen av fallet. Samt även rikta kritik mot LRF lokalt, för organisationens und­fallande och flata hållning till länsstyrelsens agerande i fallet.

LRF vågade uppenbarligen inte kritisera länsstyrelsen trots att myndighetsut­övningen skötts på detta sätt. Djurägarna menade att om länsstyrelsen handlat på ett mindre brutalt sätt utifrån sitt uppdrag, hade ärendet inte behövt få detta tragiska slut.

Som Djurägarna såg det var länsstyrelsens uppgift ingalunda att vara kreativ ”felletare”. Uppdraget var i första hand att underlätta för den enskilde djurhålla­ren att fullgöra sina skyldigheter. Man skulle vara rådgivande i första hand, inte leta fel som inte fanns eller hitta på egna regler.

Exempelvis krävde djurskyddslagstiftningen inte att 100 procent av djuren i en besättning var i slaktmognadshull 365 dagar om året och 24 timmar om dygnet. Hullet hos en mjölkko varierade nämligen under laktationsperioden.

Sett till helheten och utifrån de bilder och vittnesmål som Djurägarna tagit del av, hade det inte funnits något anmärkningsvärt att notera i den här djurbesättningen. Djurägarna ansåg att länsstyrelsens brev, som fått så tragiska konsekvenser, aldrig skulle ha skickats ut. I stället skulle bonden vid besöket ha fått beröm för sina välskötta djur, följt av några råd om hur det kunde bli ännu bättre.

Om detta tragiska fall inte var en väckarklocka för såväl länsstyrelsen som ansva­riga politiker och LRF, visste Djurägarna inte vad som skulle vara det. Skulle Djurägarna invänta nästa fall och nästa, innan varningssignalerna gick fram? Det var för övrigt tredje självmordet, som organisationen kände till, bland djurägare på lika många år i samband med länsstyrelseingripanden.

Det var ett omfattande och svårt problem.

Inlägget var undertecknat av Arne Forsling, ordförande för Djurägarna Sverige.

Den 20 februari publicerades ett ytterligare inlägg från Djurägarna med rubriken Ge oss förändring – inte bara dialog.

I inlägget tackade Djurägarna LRF för svar. (Av inlägget framgick således att LRF fått ett bemötande publicerat tidigare under februari, PO:s anm.)

Djurägarna ansåg att det behövdes dialog, men var övertygade om att det också behövdes konstruktiv kritik mot detta ”länsstyrelsesystem” som Djurägarna inte ansåg fungerade alls.

Djurägarna riktade sig direkt till Länsstyrelsen Skåne med frågorna: Vad tänker ni göra för att hindra en upprepning av detta tragiska fall? Kunde ni ha agerat annorlunda?

Djurägarna var lite undrande över att LRF hävdade att man inte kunnat göra något för att förhindra denna djupt tragiska händelse. Det må så varit att LRF inte kunnat agera på sitt traditionella sätt i det här fallet. Man brukar ju samarbeta med myndigheterna vid djurskyddsingripanden annars, men i det här fallet kopp­lade väl länsstyrelsen aldrig in LRF?

Djurägarna ifrågasatte att LRF valde att samarbeta med ”länsstyrelsesystemet” i stället för att kritisera det. Hade LRF på ett tidigt stadium tagit ställning mot läns­styrelsens felletande, i stället för att vara en del av systemet, skulle sannolikt denna och andra, som Djurägarna såg det, felaktiga kontrollrapporter aldrig blivit skrivna.

I det akuta skedet kunde LRF naturligtvis ingenting göra. Men LRF skulle inte ha tillåtit denna grovt felaktiga myndighetsutövning att få breda ut sig.

Hur hade LRF kunnat undgå att höra den massiva kritiken, inte minst mot Skånes länsstyrelse? Grova fel i myndighetsutövning löstes inte alltid med dialog, ibland kunde det krävas strid också.

Djurägarna ville inte få fler samtal från vettskrämda lantbrukare.

Locket kunde inte läggas på när det gällde den här tragiska händelsen.

LRF svarade i direkt anslutning under rubriken Samråd väg till framgång. LRF var inte nöjt med hur delar av djurskyddstillsynen fungerade. Det var därför man ansåg det viktigt att lägga resurser på regelbundna möten med länsstyrelserna.

I dessa diskussioner kunde LRF få myndigheterna att lyssna på kritiken och i för­längningen förbättra sitt arbetssätt.

Samtidigt publicerades också ett inlägg från Länsstyrelsen Skåne med rubriken En tragisk händelse som inte bör förenklas.

En överväldigande majoritet av de yrkesmässiga lantbrukare som länsstyrelsen kontrollerade hade en god djurhållning.

När länsstyrelserna ingrep med tvångsåtgärder för att djur for illa gällde det oftast ägare till sällskapsdjur eller hobbylantbrukare, som saknade tillräckliga resurser och förmågor för att hålla sina djur.

På länsstyrelsen visste man att det fanns en oro för djurskyddskontroller även bland kompetenta och kunniga lantbrukare. Det tog länsstyrelsen på stort allvar.

I Skåne hade man till exempel hållit informationsmöten för över 1 000 lantbru­kare, tillsammans med LRF och Sveriges Grisföretagare.

När länsstyrelsen gjorde sina kontroller var man vaksam på om människor visade kraftig oro eller verkade må psykiskt dåligt. När sådant uppmärksammades, eller när länsstyrelsen fattade omfattande beslut om exempelvis omhändertaganden, frågade man om djurhållaren önskade stöd.

I det aktuella fallet uppfattade Länsstyrelsen Skåne att det inte fanns några tecken på oro. Länsstyrelsen var inte heller på väg att fatta beslut som kunde förutspås framkalla en kris.

De anställda vid Länsstyrelsen Skåne beklagade mannens bortgång. Det var en djupt tragisk händelse. Men det var en grov förenkling att lägga skulden på läns­styrelsen.

Anmälan

Anmälan inkom till Allmänhetens Pressombudsman, PO, från Länsstyrelsen Skåne genom länsöverdirektören Ola Melin.

Klagomålen gällde ATL:s hantering av länsstyrelsens debattinlägg i papperstid­ningen den 20 februari. Tidningen hade kraftigt förkortat länsstyrelsens förslag till inlägg.

Till anmälan bifogades det förslag till debattinlägg som länsstyrelsen hade velat få publicerat.

Den första delen av inlägget hade tidningen tagit bort. Länsstyrelsen hade skrivit:

Det här handlar om en oerhört tragisk händelse. En lantbrukare tog sitt liv [tid­punkt angiven]. Detta skedde samma dag som djurhållaren fick ett brev från Länsstyrelsen Skåne, som innehöll ett protokoll med samma information som mannen fått muntligt ett par veckor tidigare vid en uppföljande kontroll.

Informationen i brevet var odramatisk. Det fanns vissa brister som behövde åtgärdas. Inget svårt eller betungande, några djur var magra eller smutsiga, rutiner för strö behövde förbättras. Mannen skulle yttra sig över protokollet och Länsstyrelsen skulle utreda om det fanns skäl för ett föreläggande […]

Vad som fick mannen att ta sitt eget liv vet ingen. Enligt uppgifter vi har inhäm­tat fanns det även andra faktorer som gjorde hans livssituation jobbig. Något vi faktiskt vet är att mannen var en engagerad och hårt arbetande lantbrukare. Vid en första kontroll våren [årtal angivet] påpekade vi vissa brister och mannen visade en tydlig ambition att åtgärda problemen. Vid den uppföljande kontrollen i decem­ber kvarstod några brister, men djurhållaren visade återigen ett stort intresse för att lösa problemen och återkom redan nästa dag för att visa att han vidtagit omedelbara åtgärder.

En övervägande majoritet av de yrkesmässiga lantbrukare som vi kontrollerar har en god djurhållning. Dit räknar vi även den nu avlidne djurägaren. […]

I den senare delen av det föreslagna debattinlägget stod bland annat:

När vi gör våra kontroller är vi vaksamma på om människor visar kraftig oro eller mår psykiskt dåligt. När vi ser sådant, eller fattar omfattande beslut om exempelvis omhändertaganden, frågar vi om djurhållaren önskar stöd från bondekompis, bondepräst eller socialtjänsten. Ibland gör vi orosanmälningar även när hjälpen inte efterfrågas.

I det aktuella fallet fanns inga tecken på oro. Länsstyrelsen var inte heller på väg att fatta något beslut som kunde förutspås framkalla en kris, t ex omhänder­tagande eller djurförbud. […]

Tidningen hade, som framgick vid en jämförelse med publiceringen, kortat inläg­get kraftigt och därmed förvägrat länsstyrelsen att fullständigt och rättvisande bemöta debattinläggen från Djurägarnas förening. Det hade lett till en publicitets­skada eftersom Djurägarna påstod att länsstyrelsens handläggning i djurskydds­ärendet utlöst lantbrukarens självmord.

Även om tidningen förbehöll sig rätten att korta artiklar, hade den stympning av texten som skett fått en allvarlig och djupt beklaglig effekt. Texten som strukits förklarade viktiga sakförhållanden kring handläggningen. Den strukna passagen uttryckte dessutom medkänsla och visade att myndigheten var en beslutsfattare som tog hänsyn till rådande förhållanden.

Länsstyrelsen hade inte fått möjlighet att justera texten, utan hade bara informe­rats om att inlägget förkortats, när tidningen redan gått i tryck.

Tidningens motivering var att man fått kännedom om att anhöriga till den avlidne mannen tagit illa vid sig av att ATL skrivit om självmordet. Tidningens syn­punkter var dock svårförståeliga mot bakgrund av innehållet i de inlägg som Djurägarna fått publicerade.

Länsstyrelsen hade då krävt att få det oavkortade inlägget publicerat på webben, men det hade tidningen inte gått med på. Däremot hade tidningen erbjudit läns­styrelsen att skriva en omarbetad text för publicering i tidningens nätversion.

Det hade länsstyrelsen tackat nej till och avstod publicering på nätet, för att und­vika ytterligare spridning av inlägget.

Beträffande tidpunkterna för kontakterna med tidningen anförde anmälaren att ATL hade tagit kontakt med länsstyrelsen den 12 februari och erbjudit bemötan­de. Svaret skulle vara tidningen tillhanda den 14 februari och högst 2 000 tecken långt. Publiceringen var planerad till den 16 februari.

Länsstyrelsen hade direkt svarat att man skulle skriva ett debattinlägg. De kom­mande dagarna hade länsstyrelsens pressansvarige flera kontakter med ATL. Denne hade förklarat att länsstyrelsen behövde lite längre tid på sig och något större textutrymme, ungefär 2 500 tecken, för att bemöta de allvarliga anklagelser som Djurägarna framfört i två debattinlägg (2 100 tecken resp. 2 600 tecken).

Texten hade skickats till tidningen den 14 februari, vid tolvtiden. ATL hade svarat den 15 februari, strax före 16.00, att artikeln skulle komma i tidningen den 20 februari.

Först den 19 februari hade länsstyrelsen fått veta att tidningen hade tagit bort detaljerna om det särskilda ärendet.

PO:s handläggning

PO ombad tidningen att yttra sig över klagomålen, särskilt frågan om varför upp­gifter om ärendets karaktär inte hade kunnat publiceras i genmälet.

Tidningens yttrande

ATL svarade genom sin utgivare, Annika R Hermanrud.

Det var mycket sällsynt att tidningen rapporterade om att personer begått själv­mord. Att ATL valt att följa händelserna i det här fallet, berodde på att de efter­följande diskussionerna rörde relationen mellan djurhållare och myndigheter.

Den i vissa fall ansträngda relationen var något som diskuterats i branschen sedan lång tid tillbaka, och en fråga av intresse för ATL:s läsekrets.

Under bevakningen hade ambitionen varit att inte gå in och granska själva sak- eller skuldfrågan – alltså om hanteringen av den avlidne mannens ärende var rätt eller fel, eller vad som var orsaken till att mannen tog sitt liv. Däremot hade man på redaktionell plats rapporterat om händelser som följt efter dödfallet, exempel­vis det krismöte som hållits i Skåne [tidpunkt angiven].

ATL var också en viktig plattform för debatt inom det gröna näringslivet, och därför hade tidningen gett plats för debattinlägg som rörde händelsen.

Djurägarna, genom Arne Forsling, hade varit starkt kritisk i den debattartikel som publicerades den 2 februari. Kritiken riktade sig inte bara mot Länsstyrelsen Skåne utan mot länsstyrelserna i stort, och mot LRF.

Tidningen hade kontaktat Länsstyrelsen Skåne och frågat om länsstyrelsen öns­kade bemöta kritiken.

Att ATL kunde korta debattartiklar var tydligt kommunicerat på tidningens debattsida. I vissa fall kortades texter av utrymmesskäl. I det här fallet hade dock delar av texten strukits eftersom den innehöll uppgifter som ATL inte kunde publicera av lagliga och pressetiska skäl.

De delar som togs bort innehöll detaljerade uppgifter om den avlidne mannens ärende hos länsstyrelsen i Skåne, bland annat uppgifter om att några av lant­brukarens djur var magra eller smutsiga och att han behövde se över sina rutiner för strö. Länsstyrelsen hade också tagit upp att mannen tidigare, [årtal angivet], fått på­pekande från länsstyrelsen.

Dessutom hade länsstyrelsen gjort egna tolkningar av hur mannen hade, eller i alla fall enligt myndigheten torde ha, uppfattat kommunikationen dem emellan. Länsstyrelsen hade bland annat skrivit att ”informationen i brevet var odrama­tisk”, att bristerna som påpekades inte innehöll något ”svårt eller betungande”. Länsstyrelsen hade också inhämtat uppgifter om att det även fanns ”andra faktorer som gjorde hans livssituation jobbig”.

ATL hade gjort bedömningen att den sortens uppgifter kunde uppfattas som kränkande, jobbiga och svåra för de anhöriga. Och det fanns ingen möjlighet till bemötande.

Tidningen menade också att mer detaljerade uppgifter om fallet hade kunnat röja mannens identitet.

I samband med de publiceringar som gjorts, hade ATL varit i kontakt med ett ombud för mannens anhöriga och fått veta att de inte ville medverka. Tidningen hade därför inte kunnat få klarhet i hur de anhöriga skulle ha reagerat på eller uppfattat uppgifterna från länsstyrelsen.

Samma dag som ATL meddelat länsstyrelsen att delar av inlägget strukits, hade utgivaren haft kontakt med den pressansvarige vid Länsstyrelsen Skåne. Under samtalet förklarades ATL:s beslut och erbjudande gavs också om att länsstyrel­sen skulle få utveckla sina synpunkter i en ny text. Dock utan ingående detaljer om mannens ärende, och inte heller tolkningar av hur mannen uppfattat kommu­nikationen med länsstyrelsen. Erbjudandet hade dock inte antagits.

Frågan om relationen mellan djurhållare och myndigheter hade, som sagt, disku­terats under lång tid. Därför, menade ATL, hade ämnet varit aktuellt även en tid efter den första publiceringen, och Länsstyrelsen Skåne skulle inte ha förlorat läsarnas uppmärksamhet.

Sammanfattningsvis hade länsstyrelsen, efter initiativ från ATL, fått bemöta kritiken, förklara hur man arbetade med att minska oron för kontrollerna, samt beklaga det som hänt. Anmälaren hade dessutom fått erbjudande om ytterligare utrymme för att utveckla sitt resonemang kring händelsen, men tackat nej.

Anmälarens kommentar

Länsstyrelsen hade skrivit att ”några djur var magra eller smutsiga, rutiner för strö behövde förbättras”. Anmälaren ansåg att uppgifterna var sakliga och de syftade till att visa att det som påpekades i rapporten var ett fåtal enkla brister, som dock behövde åtgärdas. Formuleringarna var nödvändiga för att beskriva att det inte var ett djurskyddsärende som rörde djurförbud eller omhändertagande.

Länsstyrelsen hade inte lämnat några uppgifter som kunde röja mannens identi­tet. Tvärtom hade strävan varit att skydda den.

Tidningens erbjudande om en uppföljning gällde endast nätupplagan. Den stym­pade texten hade redan skickats till tryck. Länsstyrelsen valde då att avstå.

Det var anmälarens uppfattning att djurhållarens död hade använts som slagträ i debatten, utan hänsyn tagen till mannen själv eller hans anhöriga.

Ytterligare skrivelser i ärendet

Tidningen delade inte anmälarens uppfattning om att uppgifterna om mannens djurhållning visade att det rörde sig om enkla brister. Utan ansåg att de kunnat uppfattas som kränkande, jobbiga och svåra för mannens anhöriga.

ATL hävdade vidare bestämt att utgivaren vid samtal med länsstyrelsens före­trädare, hade erbjudit länsstyrelsen att få publicerat en ny text med ett budskap i samma anda.

Anmälaren tryckte åter på att erbjudandet om en uppföljning skett i ett skede när den olyckligt stympade texten redan gått i tryck. Skadan var då redan skedd.

PO:s bedömning

PO har till uppgift att pröva klagomål från enskilda, som i pressen utpekats med kränkande eller på annat sätt skadande uppgifter om dem och deras personliga angelägenheter. PO prövar även anmälningar från företag, organisationer och myndigheter, som länsstyrelsen. Sådana så kallade företagsanmälningar bedöms som regel bara i frågor om rättelse och genmäle, det vill säga uppföljande publi­ceringar.

Pressetiken innebär att tidningarna ska vara generösa med bemötanden. Den som gör anspråk på att få bemöta en uppgift ska, om det är befogat, beredas tillfälle till genmäle. Bemötandet ska publiceras i lämplig form och utan dröjsmål, samt på ett sådant sätt att det kan uppmärksammas av dem som har fått del av de ur­sprungliga uppgifterna.

I detta fall fick Djurägarna tillfälle att i två inlägg, den 2 och den 20 februari, upprepa påståenden och allvarliga anklagelser om att Länsstyrelsen Skånes han­tering av det aktuella djurskyddsärendet lett till att lantbrukaren tagit sitt liv.

Handläggningen beskrevs som brutal och ett uttryck för grovt felaktig myndig­hetsutövning. I sammanhanget fick Djurägarna också tillfälle att, utan redovisade belägg, framföra svepande anklagelser om att detta bara var ett fall av tre på lika många år, där människor begått självmord i samband med ingripanden från läns­styrelsen.

Detta innebär utomordentligt skarp och allvarlig kritik, som ställer krav på till­fälle till ett adekvat bemötande, så långt ett sådant nu är möjligt med hänsyn till anklagelsernas art.

Tidningen har strukit i länsstyrelsens debattinlägg med hänvisning till att upp­gifterna om det enskilda ärendet kunde vara kränkande för den avlidnes minne och för hans anhöriga.

I den delen konstaterar jag dock att den mest integritetskänsliga uppgiften redan var publicerad – att mannen hade tagit sitt eget liv.

Det fanns skäl för att tidningen strök några passusar i texten. Det gäller tidpunk­ten för mannens dödsfall, som kunnat bidra till ett utpekande. Även uppgiften, om att mannen haft andra besvärande faktorer i sitt liv, var av känslig natur. Länsstyrelsens värderande skrivningar om att brevet var odramatiskt och att på­pekandena inte gällde något svårt eller betungande, var inte heller av sådan karaktär att det fanns anledning att publicera dem.

I övrigt förelåg dock inte hinder mot att publicera länsstyrelsens genmäle, med uppgifter om innehållet i de tidigare kontakterna mellan länsstyrelsen och mannen samt om det aktuella djurskyddsärendet.

Tvärtom var det av vikt att länsstyrelsen fick utveckla hur myndigheten hade hanterat det särskilda ärendet. Bland annat att mannen några veckor i förväg fått muntlig information om brevets innehåll. Och länsstyrelsen borde ha fått trycka på att det särskilda ärendet inte gällde djurförbud eller omhändertagande, det vill säga att saken inte avsåg så ingripande åtgärder. Dessutom innebar brevet enbart att djurhållaren skulle yttra sig, något föreläggande var ännu inte beslutat, enligt vad som framkommit.

Genmälet uttryckte även att mannen bedömts vara en god djurhållare.

Dessa uppgifter, om den anonymiserade mannen, var inte kränkande för mannens minne eller hans anhöriga på sådant sätt att det fanns skäl för tidningen att avstå publiceringen.

Det fanns även orsak att låta länsstyrelsen närmare utveckla vilka åtgärder myn­digheten kunde vidta när det misstänktes att ett beslut kunde utlösa en kris. Att man frågade om det behövdes stöd genom bondekompis, bondepräst eller social­tjänsten, samt att det även förekom att länsstyrelsen på eget initiativ gjorde oros­anmälningar.

Det första debattinlägget från Djurägarna publicerades den 2 februari. Enligt anmälaren lämnades, efter erbjudande från ATL, genmälet till tidningen den 14 februari. Tidningen svarade dagen därpå att publicering skulle ske den 20 februari. Först dagen före publiceringen, den 19 februari, fick anmälaren besked om att strykningar gjorts. Vid den tidpunkten hade tidningen redan lämnats för tryck.

Det borde ha funnits utrymme för ytterligare kommunikation mellan tidningen och anmälaren för en omarbetning av inlägget, inför publiceringen den 20 februari. Så att bemötandet kunnat få ett innehåll som på ett mer adekvat sätt tillvaratog anmälarens intressen.

Sammanfattningsvis: Tidningen har förkortat genmälet på ett sätt som inte var motiverat. Publiceringen har inte tillvaratagit anmälarens intresse på ett tillräck­ligt bra sätt.

Att tidningen erbjöd ytterligare uppföljning medför inte att tidningen kan undgå pressetiskt klander. Härvid beaktas både anklagelsernas allvarliga art och den tid som förflutit mellan det första debattinlägget, den 2 februari, och publiceringen av anmälarens genmäle, den 20 februari.

Ärendet överlämnas till Pressens Opinionsnämnd, PON.

Ärendet hos Pressens Opinionsnämnd

Såväl tidningen som anmälaren har yttrat sig i nämnden.

Pressens Opinionsnämnds bedömning

Tidningarna ska vara generösa med bemötanden och publicera rättelse och genmäle i lämplig form utan dröjsmål. ATL har med hänsyn till de allvarliga anklagelserna i det första debattinlägget från Djurägarna dröjt för länge med att erbjuda Länsstyrelsen Skåne möjlighet till bemötande. Vidare borde tidningen ha gett länsstyrelsen tillfälle att omarbeta sitt debattinlägg innan det gick i tryck. Pressens Opinionsnämnd finner därför att tidningen ska klandras för att ha åsidosatt god publicistisk sed.

Expressen publicerade felaktiga uppgifter om filmskådespelares hälsa
Pressens Opinionsnämnd klandrar Dagens Nyheter