Särtryck ur vänbok till Anne Ramberg

Ola Sigvardsson
Jure Förlag 2019

Anne, du har varit ledamot i Pressens Opinionsnämnd och länge haft ett starkt
engagemang för det pressetiska systemet. Dessutom deltar Advokatsamfundet
i tillsättandet av såväl PO som allmänhetens representanter i PON. Därför
vill jag gärna dela nedanstående reflektioner med dig.

De straff som utdöms inom rättsväsendet har minst tre funktioner: upprättelse
av offret, androm till varnagel och vedergällning mot förövaren.
Det finns vissa paralleller till det pressetiska systemet. De fällningar som
beslutas av Pressens Opinionsnämnd, PON, kan också sägas ha tre syften:
upprättelse av offret, androm till vägledning och kritik av förövaren.
Att det är en betydande skillnad mellan rättsväsendet och det pressetiska
systemet är uppenbart, men förtjänar ändå att påpekas.

Först har vi det formella. Rättsväsendet är en del av det offentliga
Sverige. Det består av domstolar och myndigheter som utifrån lag bland
annat har till uppgift att fria eller fälla dem som åtalats. Verksamheten är
skattefinansierad. Samtidigt har rättsväsendet en fristående roll gentemot
riksdag, regering och övriga myndigheter. Politiker stiftar lag, medan jurister
tillämpar den på ett självständigt sätt.

Det pressetiska systemet är en del av mediebranschen. Verksamheten
drivs av Pressens Samarbetsnämnd, som består av representanter för TU
– Medier i Sverige, Sveriges Tidskrifter, Journalistförbundet och Publicistklubben.
Nämndens uppdrag består i att ge instruktioner till Allmänhetens
Pressombudsman, PO, och PON, vid behov förnya de pressetiska reglerna
och finansiera verksamheten.

Här finns således inga band till det offentliga. Verksamheten har inget
stöd i lag och staten bidrar inte med några pengar. Det yttersta syftet är
att visa att pressen förmår ta ansvar för den omfattande frihet som ges i
tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Att den, nästan,
obegränsade möjligheten att publicera vad som helst inte används för att på
ett oförsvarligt sätt kränka enskilda människor. Otaliga offentliga debatter
har sedan mitten av 1800-talet handlat om att pressen missbrukar friheten
– och att den som en följd av det borde begränsas. Pressens svar är dess
etiska system.

I dag handlar debatten om mediemissbruk av friheten, om att skyddet
för enskilda människors integritet är för svagt och borde stärkas lagvägen.
Något som skulle kunna leda till åtgärder som minskar pressens möjligheter
att granska till exempel makthavare. Inte minst i en annan politisk situation
än den vi har i dag.

Ett starkt skydd av den personliga sfären är en viktig fråga. Inte minst
situationen på vissa delar av internet visar det. Här förekommer varje dag
hat och hot av sådan art att den är svår att föreställa sig för den som inte
drabbats. Att det även begås övertramp av den traditionella pressen är
uppenbart; varje år fäller PON 30–50 tidningar för brott mot god publicistisk
sed.

Å ena sidan har vi behovet att skydda privatsfären från orimlig exponering.
Å den andra har vi friheten att publicera nästan vad som helst. Det
förstnämnda är bra för den som riskerar att drabbas av en journalistisk
granskning. Det sistnämnda är bra för hela samhället. Ett samhälle där vem
som helst kan höja sin röst förblir ett friskt samhälle.

Ett påtagligt belägg för det får den som läser några årliga, internationella
rapporter.

Reportrar utan gränser (RSF) placerar varje år Sverige i den kategori
av länder där yttrande- och tryckfrihet är som starkast. Samtidigt visar
Transparency Internationals årliga lista över graden av korruption i olika
länder, att Sverige även här har en topposition. En starkt bidragande orsak
är tryckfrihet, yttrandefrihet och offentlighetsprincipen, en unik öppenhet
som i sig motverkar samhällsröta.

Ett liknande samband finns för snart sagt alla världens länder. Och omvänt:
ju mer begränsad tryckfriheten är, desto mer omfattande är korruptionen.
Sambandet mellan pressfrihet och låg korruption är således otvetydigt.
Ändå, här står två intressen mot varandra: individens behov och samhällets.
Det pressetiska systemet är ett försök att hantera den konflikten. Att
så kraftfullt ta tillvara den enskildes intressen att friheten inte behöver
begränsas.

Det går till så här:
Den som anser sig illa behandlad av en tidning, eller i vissa fall webbplatser
och konton i sociala medier, kan anmäla saken till Allmänhetens
Pressombudsman, PO. Webbplatser och konton i sociala medier som automatiskt
kan prövas tillhör medlemmar i TU – Medier i Sverige eller Sveriges
Tidskrifter. Till det kommer de renodlade nättidningar som frivilligt anslutit
sig till systemet. Det rör sig i dag om cirka 50 stycken. De senaste åren har
PO fått mellan 500 och 600 anmälningar per år.

Om PO anser att tidningen bör fällas, skickas en sådan rekommendation
till Pressens Opinionsnämnd, PON. Det är en partssammansatt nämnd på
32 personer som representerar medierna, allmänheten och rättsväsendet.
Rättsväsendet representeras av fyra höga domare, i allmänhet justitieråd.
De deltar inte i PON som en del i sin domartjänst, utan gör det som ett
hedersuppdrag, på fritiden.

PON kan välja att avskriva ärendet som PO hänskjutit, eller kritisera
tidningen för brott mot god publicistisk sed. Om det skulle komma till
en omröstning har allmänhetens representanter och den tjänstgörande
domaren majoritet över mediernas representanter. Så i denna församling,
uppfunnen och finansierad av medierna, är medierna i minoritet. Det ger
extra tyngd och trovärdighet åt nämndens beslut.

En tidning som fälls måste publicera beslutet. Tidigare var det vanligt
att tidningen försökte dölja en fällning genom att publicera den på en
undanskymd plats. Det har förändrats på senare år. I dag publicerar de
flesta tidningar, efter rekommendation från PON, fällningarna på samma
plats i tidningen som den fällda texten var placerad. Expressen har valt att
dessutom lyfta fram varje fällning på sin löpsedel.

Samma dag som tidningen får besked om att den fällts lägger PO/PON ut
det fällande beslutet på sin hemsida och skickar det bland annat till nyhetsbyråer
som TT. Det innebär att fällningen kan komma att uppmärksammas
i ett mycket stort antal tidningar, vilket stärker upprättelsen för anmälaren.

Till detta kommer att tidningen ska betala en administrativ avgift. Det rör
sig om 13 000 kronor för en tidning med upp till 10 000 i upplaga. Samma
summa gäller för en renodlad nättidning, oavsett klick. För tidningar med
en upplaga över 10 000 exemplar är summan 32 000 kronor. Pengarna går
till att finansiera verksamheten. I dag finns över 75 pressnämnder i världen.
Såvitt jag vet är Sveriges den enda som tar ut en avgift av en fälld tidning.

Den klagande får inte pengar, bara den upprättelse offentligheten runt
tidningens felaktiga agerande ger. Den som vill ha skadestånd får antingen
driva det själv mot tidningen eller vända sig till rättsväsendet.

Att en fällning ofta är mycket betydelsefull för den klagande har jag
förstått genom de många samtal jag haft genom åren med anmälare som
nått framgång i PON. Äntligen någon som sett deras problem och förstått
djupet av den kränkning de utsatts för.

Ibland får jag också höra att fällningen kan vara viktig för framtiden. Låt oss
säga att anmälaren om några år söker nytt jobb och arbetsgivaren googlar
den sökande. Och upp dyker artikeln som blivit fälld. Då kan den sökande
lägga fram ett skriftligt belägg för att det var tidningen som felade.

Ändå finns här en bristande proportionalitet.

I många fall anser sig anmälaren tagit långt större skada av det som
publicerats än tidningen tar av att bli fälld. Det händer att klagande, trots
framgång i PON, bittert klagar över det pressetiska systemets tandlöshet.
Att följderna av en fällning borde vara hårdare.

När jag föreläste för en klass vid JMK, institutionen för journalistik,
medier och kommunikation vid Stockholms universitet, presenterade en
av studenterna en lösning:
– Höj den administrativa avgiften radikalt, sa han. En halv miljon för
en fällning! Eller varför inte en miljon? Det skulle leda till en helt annan
följsamhet gentemot de pressetiska reglerna.
En sådan ordning vore dock både olämplig och omöjlig.

Olämplig för att det skulle styra tidningarna allt för hårt. Av rädsla för
så höga avgifter skulle många uppgifter, som allmänheten har rätt att få ta
del av, inte bli publicerade. Det skulle i praktiken begränsa tryckfriheten.

Omöjligt eftersom ett system för självreglering – som saknar stöd i lag –
inte kan ha hårdare sanktioner än de reglerade accepterar. En administrativ
avgift på en miljon skulle tidningar helt enkelt vägra att betala och det
skulle inte finnas något sätt att tvinga dem. Därmed skulle det pressetiska
systemet slås sönder.

Vore det då inte bra om det funnits lagstöd för verksamheten? Det finns
sådana exempel. Vi behöver bara gå till Danmark, som har en lag som bland
annat innebär att det är ett brott av den berörda tidningen att inte publicera
en fällning av pressnämnden.

Nej, inte heller det vore lämpligt. Det skulle strida mot tanken på
självreglering. Kärnan i den tankefiguren är att tidningarna kan visa för
lagstiftaren att man förmår att hålla en anständig nivå utan att tvingas av nya
lagar, som skulle begränsa yttrande- och tryckfrihet. En sådan självreglering
kan ingen utföra åt en – till exempel staten – utan den måste man, i det
här fallet pressen, stå för själv.

Att vara obunden av staten är således betydelsefullt. Rent av avgörande.

Ett annat sätt att styra med pengar vore att införa skadestånd. Att en fällning
i PON, utöver upprättelsen, också skulle medföra en summa pengar för
den klagande. Tanken har förts fram i debatten om det pressetiska systemet.

Hur anmälare ser på saken har också undersökts i en enkät, utförd av
Institutet för mediestudier. Enkäten redovisades i boken Rätta på riktigt –
om upprättelse och rättelser i medier, som utkom 2016.

Institutet vände sig med ett frågebatteri till dem som vann framgång i
PON eller Granskningsnämnden för radio och tv 2015. Styrkan i undersökningen
är att den tog upp intressanta frågeställningar, som aldrig tidigare
hade undersökts. Svagheten är det lilla underlaget. Totalt 35 personer
besvarade enkäten, varav de flesta vunnit i Granskningsnämnden. Endast
ett tiotal personer som fått sin sak prövad i det pressetiska systemet svarade.

Men det finns ändå skäl att reflektera över utfallet just när det gäller
skadestånd. Frågan löd ”Vad krävs för att du ska känna att du fått upprättelse
efter publiceringen?”. Så här blev resultatet:

57 procent av de 35 svarande önskade en tydlig ursäkt och en rättelse
i det berörda mediet. 44 procent att medieföretaget skulle drabbas av en
kännbar påföljd. 39 procent ville att den ansvarige utgivaren får ett straff.
30 procent att PON offentliggjorde tydlig kritik mot publiceringen.

Endast 13 procent, tre svarande, önskade ett skadestånd.

Trots det lilla underlaget är jag nöjd med det här utfallet. Att föra in
skadestånd i det pressetiska systemet vore olämpligt av minst två skäl. För
det första skulle det göra den pressetiska processen mer lik rättsväsendets,
något som vore olyckligt. Det är viktigt att det är tydligt för allmänheten
hur skillnaderna mellan dessa två system ser ut. Att straff och skadestånd
hör hemma i domstolarna och är en följd av ett brott mot lagen.

PO och PON utdömer inte straff och använder sig inte av lag i sitt
beslutsfattande, utan söker den svårfunna gränsen för anständighet. När
går en kränkning över från att vara försvarlig utifrån allmänintresset, till att
bli oförsvarlig för den enskilda individ som utsätts? Sådan är – till skillnad
från lagen – etikens eteriska karaktär. Vid övertramp utdelas kritik i form
av beslut i PON.

Ett annat argument mot skadestånd är att det skulle riskera leda till
anmälningar där pengarna, inte kränkningen, är den verkliga drivkraften
för den klagande.

Således är jag inte anhängare av vare sig höjda straffavgifter eller införandet
av skadestånd. Under mina snart åtta år som PO har en annan
övertygelse vuxit sig allt starkare:

Det bästa är att oförsvarliga kränkningar inte publiceras.

Att arbeta förebyggande är kanske den viktigaste uppgiften för PO och
PON. Den ambitionen har funnits ända sedan bildandet 1916 och den
fick ny kraft 1969 när Allmänhetens Pressombudsman, PO, infördes för
att stärka arbetet.

Vad det handlar om är en mycket långsiktig – och för all del långsam –
kulturförändring hos medierna. En rörelse mot publicistisk verksamhet som
utöver sanningslidelse också tar hänsyn till enskilda människor.

Att en sådan kulturförändring pågår kan till exempel visas med hjälp
av statistik.

Sedan 2011 har antalet anmälningar till PO i det närmaste fördubblats,
från 300 om året till mellan 500 och 600. Det har emellertid inte lett till
fler fällningar. Sedan sekelskiftet har de sakta men säkert sjunkit från drygt
50 per år, till att nu ha stabiliserat sig runt 30. Lägsta antalet fällningar i
modern tid var 2016 då endast 28 tidningar kritiserades.

En orsak till den här utvecklingen är en allt starkare professionalisering
av journalistyrket. Förr var det normala att journalister var helt utan yrkesutbildning.
I dag är det ovanligt att komma in i yrket utan att ha studerat
på universitet eller folkhögskola. I sådana utbildningar har pressetiken en
naturlig plats.

En annan orsak till den positiva utvecklingen är pressens samlade uppfattning
att självreglering, med stöd av PO och PON, är nödvändig för att
försvara tryckfriheten.

Men den bristande proportionaliteten lär vi få leva med.

Det är okej att medier skadar människor
Är krönikan en etisk frizon?