Vänbok till Fredrik Wersäll i samband med att han lämnade sitt uppdrag som Hovrättspresident i Svea Hovrätt 2018.

Redaktörer:
Agneta Bäcklund
Anders Eka
Thomas Rolén
David Säfwe

Vänboken är utgiven med ekonomiskt stöd av Emil Heijnes Stiftelse för rättsvetenskaplig forskning och Föreningen för utgivande av Svensk Juristtidning.

 

Vi är alla lika inför lagen, men vi är alla olika inför etiken

Av Ola Sigvardsson, Allmänhetens Pressombudsman, PO

1. Så fungerar pressetiken

Vid halvårsskiftet 2017 lämnade Fredrik Wersäll rollen som ordförande för Pressens Opinionsnämnd, PON. Han hade då arbetat i nämnden i åtta år,den mandatperiod som nämndens juristdomare har enligt nämndens stadgar.

PON är världens äldsta pressnämnd och bildades redan 1916 för att slita tvister såväl mellan tidningar som mellan tidningarna och deras läsare – utan att blanda in domstolar. Huvudman är Pressens samarbetsnämnd, som består av representanter för TU – Medier i Sverige (tidigare Tidningsutgivarna), Sveriges Tidskrifter, Journalistförbundet och Publicistklubben. Samarbetsnämnden äger de pressetiska reglerna, ger instruktioner till Allmänhetens Pressombudsman, PO, ansvarar för PON:s stadgar och finansieringen av PO och PON.

Verksamheten har inget stöd i lag och får inga pengar från det allmänna. Det pressetiska systemet är mediernas variant av självreglering. Tanken är att visa att pressen förmår upprätthålla en hög etisk nivå och inte missbruka den omfattande tryckfrihet som följer av Tryckfrihetsförordningen. Det tydligaste uttrycket för självregleringen är att tidningar accepterar att kritiseras offentligt av PON genom att publicera nämndens beslut, så kallade fällningar.

I nämnden finns tre grupper representerade. Det är de fyra medieorganisationer som nämnts ovan, representanter för allmänheten (tillsätts av JO och Advokatsamfundet) och fyra domare. Domarna leder arbetet i nämnden. Tillsammans har domarna och allmänhetens representanter majoritet vid omröstningar i PON. PO:s uppgift i det pressetiska systemet är att ta emot och utreda alla anmälningar från allmänheten, för tillfället cirka 500 till 600 per år. Antingen avskriver PO anmälningarna, eller hänskjuter dem till PON med en rekommendation att kritisera tidningarna. PO deltar inte i PON:s sammanträden, inte heller anmälare eller tidning. Det är en helt skriftlig procedur. PON:s uppgift är att avgöra om anmälaren personligen utpekats i ett nedsättande sammanhang på ett så allvarligt sätt att det uppkommit en oförsvarlig publicitetsskada.

Fredrik Wersäll blev ledamot och en av nämndens fyra domare 2009. Från 2013 var han ordförande för PON. Under hela denna period har jag haft förmånen att få arbeta med Fredrik. Först som ledamot av PON (utsedd av Tidningsutgivarna) och från 2011 som Allmänhetens Pressombudsman, PO. Mediebranschen befinner sig i snabb utveckling, i första hand beroende på digitalisering och internet. Även verksamheten i det pressetiska systemet har påverkats. Främsta tecknet är kanske att antalet anmälningar till PO har fördubblats sedan 2011. Orsaken är troligen en kombination av möjligheten att anmäla direkt på nätet och att vi haft en rad uppmärksammade ärenden under den här perioden.

Anmärkningsvärt är emellertid att samtidigt som anmälningarna snabbt ökat har antalet fällningar i PON sakta men säkert sjunkit. Från cirka 50 om året vid sekelskiftet till 2017 då 34 anmälningar ledde till fällning. Förklaringen till det sjunkande antalet fällningar är, enligt min mening, professionaliseringen av journalistyrket och att de svenska utgivarna valt att se en hög etisk nivå som ett konkurrensmedel gentemot mindre seriösa aktörer på nätet. Ett kvalitetsmärke i en tid när hat och hot på nätet blivit ett allvarligt samhällsproblem.

2. Vem är en offentlig person?

De pressetiska beslut som tas av PO och PON innehåller en rad komplicerade överväganden. Vad är allmänintresse? När blir en icke namngiven person utpekad av övriga detaljer som lämnas i texten? När övergår försvarlig uppmärksamhet i en oförsvarlig publicitetsskada? Under de år som Fredrik och jag – och övriga ledamöter av PON – arbetat med dessa frågor är det ett begrepp som kommit att inta en mycket central roll: offentlig person. Vad är en offentlig person och vad ska en sådan behöva stå ut med?

Jag kan konstatera att begreppet inte finns med i de pressetiska reglerna. Snarare rör det sig om en praxis som vuxit sig allt starkare hos de svenska utgivarna. Kortfattat går denna praxis ut på att den som är en offentlig person får finna sig i hårdare och mera närgången granskning än privatpersoner. Det är ett förhållande som jag tror att de flesta som intresserar sig för pressetik är beredda att skriva under på. Men som vanligt sitter djävulen i detaljerna. Hur ska man definiera vad som är en offentlig person? Räcker det med att han eller hon på ett eller annat sätt är bekant för oss? Måste det vara någon som är nationellt känd eller räcker det med att personen har en hög offentlig profil lokalt?

Min uppfattning är att begreppet ofta tolkas mycket brett och därför används för att legitimera publiceringen av identiteten på personer som det knappast finns skäl att lyfta fram. Oförsvarliga intrång i privatlivets helgd. Skadan står inte i proportion till det allmänintresse saken har. Det blir lättare att förstå begreppet om man delar in offentliga personer i två grupper.

I den ena gruppen finns till exempel politiker, ledande tjänstemän, domare, höga militärer, ledare av större företag men också till exempel grovt kriminella och terrorister. Det rör sig om personer som antingen bygger eller river vårt samhälle, personer som vi har ett ansvar att utkräva av. Och det har vi av såväl terroristen som den misskötsamme politikern. Kopplingen till vårt gemensamma, till samhället, motiverar att de får acceptera en högre grad av granskning i medierna.

I den andra gruppen offentliga personer finns de som agerar och presterar på en offentlig arena. Typiska exempel är artister, skådespelare, idrottare, tv-kändisar, författare etcetera. De är förvisso offentliga personer i den meningen att vi känner till dem och kanske är mycket intresserade av vad de har för sig. Men de är inte samhällsbärare. Vårt intresse för dem drivs snarare av nyfikenhet än av att det finns ett ansvar att utkräva. Om Lalehs nästa skiva blir en flopp eller Sarah Sjöström skulle misslyckas i nästa VM så kan vi inte kräva deras avgång, stämma dem inför domstol eller avsätta dem i nästa val. Misslyckandena är deras att bära.

Det innebär samtidigt att det inte är lika motiverat att utsätta dem för en granskning som går utöver deras offentliga agerande. Det är naturligtvis fullt acceptabelt att rikta stark kritik mot det som de väljer att göra i offentligheten, allt från idrottsprestationer till konstnärlig verksamhet. Men när det gäller privatlivet har de i princip rätt till samma hänsyn från medierna som visas privatpersoner.

Ett fiktivt exempel:
En privatperson fälls för rattfylleri. I sådana fall finns det ytterst sällan skäl för medierna att rapportera vem det handlar om. Skyddet av personens privata sfär väger tyngre än allmänintresset. Men skulle rattfylleriet gälla till exempel vår överbefälhavare kommer saken i ett annat läge. Han har en roll i samhället som motiverar att allmänheten underrättas om hans brott. Här har vi ett ansvar att utkräva, han är en samhällsbärare och får acceptera uppmärksamheten, som han säkert finner lika besvärande som en privatperson skulle göra.

Så långt är det ganska enkelt. Svårare blir det om det är en person i den andra gruppen som åker fast, låt oss säga en artist. I enlighet med mitt resonemang ovan är min grundinställning att han eller hon har samma rätt till skydd av sin personliga sfär som vem som helst. Vi har inget ansvar att utkräva och då bör personen inte pekas ut i integritetskänsliga sammanhang.

Men så enkelt är det sällan. Nästan alltid finns det komplicerande faktorer. Superkändisar till exempel. Skulle det gå att anonymisera Zlatan om han skulle åka fast för rattfylleri?

En annan faktor är omständigheter. Låt oss säga att artisten åker fast för rattfylleri på väg till en stor arena där han eller hon ska uppträda inför tusentals personer. Konserten får ställas in och publiken får gå hem utan att ha sett sin idol. Det är en omständighet som skulle kunna skapa det allmänintresse som krävs för att det ska vara motiverat att namnge artisten.Allmänintresset består i så fall i att publiken har rätt att få veta varför artisten inte kom.

Således räcker det inte med att bara konstatera att någon är en offentlig person – och publicera vilka nedsättande uppgifter som helst. Den offentliga rollens karaktär och omständigheterna måste också vägas in. Naturligtvis ska såväl privatpersonen, överbefälhavaren och artisten dömas till samma straff om de gjort sig skyldiga till samma brott. Vi är alla lika inför lagen. Men vi är olika inför etiken.

3. Några nedslag bland anmälningar till PO

Komplexiteten i dessa frågor kan illustreras med några verkliga exempel på anmälningar till PO.

Hat och hot på nätet är en mycket omdiskuterad företeelse. Till exempel hatfulla meddelanden som publiceras anonymt i olika kommentarsfält. För några år sedan lyckades frilansgruppen Researchgruppen ta reda på den verkliga identiteten hos ett stort antal anonyma näthatare. Delar av resultatet publicerades av Expressen. Tidningen namngav såväl politiker från Sverigedemokraterna som privatpersoner, som skrivit ett stort antal anonyma inlägg på teman som islam och invandring.

En av dem var en pensionerad docent från en högskola i västra Sverige. Han hade skrivit tusentals inlägg och tidningen redovisade några av dem. Han gavs tillfälle att kommentera i förväg då tidningen besökte honom i hans hem dagen före publicering. Mannen blev mycket upprörd över namngivningen. Han framförde att han inte var en offentlig person och att det därför inte var motiverat att namnge honom. I två fall kunde han också visa att tidningen tillskrivit honom formuleringar han inte skrivit. Tidningen rättade, men endast i nätversionen.

Ärendet var svårt och krävde mycket övervägande. Jag landade i att den som frivilligt väljer att gå ut på en offentlig arena, som ett kommentarsfält på nätet, och diskutera politiska frågeställningar, som invandring, får vara beredd att någon berättar vem man är. Det finns ingen rätt till anonymitet i sådana diskussioner, vilket beror på ämnets allmänintresse.

Det betyder inte att det i allmänhet är rätt av medier att avslöja anonyma personers identitet på nätet. Den som väljer att anonymt diskutera sina sjukdomsdiagnoser eller till exempel sin sexuella läggning har rätt till ett starkt skydd, då dessa ämnen är ytterst integritetskänsliga.

Jag valde således att fria Expressen. Detta överklagades av docenten till PON, som också friade tidningen. Docenten har anmält publiceringen till Justitiekanslern, som lagt ned saken. Han har även drivit en enskild tryckfrihetsprocess mot Expressen – och förlorat.

Varför anonymiserar jag då honom i denna text? Hans namn har publicerats hundratals om inte tusentals gånger och han har själv kommenterat ärendet offentligt. Skälet är att denna text inte skrivs med anledning av ny verksamhet på nätet av den berörda personen. Hans ärende återges för att det har ett principiellt värde och då är hans namn inte av allmänintresse.

Mot detta beslut kan ställas ett ärende från 2014 som också det gällde Expressen. I en serie om kokain valde tidningen att publicera en text som handlade om skådespelaren Mikael Persbrandt. På en nattklubb i Linköping hade han intagit kokain i ett avskilt rum. Med honom i rummet fanns ett antal personer som tidningen beskrev som kriminella. En av dem fotograferade skådespelaren. Filmen kom två år senare i Expressens ägo och var grunden för publiceringen. Filmen lades även ut på tidningens webbplats.

Publiceringarna PO-anmäldes av Mikael Persbrandt, som menade att det var ett oförsvarligt intrång i hans privatliv.

Tidningen hävdade att det fanns ett starkt allmänintresse och att Mikael Persbrandt är att betrakta som en offentlig person. Jag kom till en annan slutsats. I enlighet med mitt resonemang ovan kom jag fram till att Mikael Persbrandt inte är en samhällsbärare utan någon som agerar och presterar på en offentlig arena. Några särskilda omständighetersom gjorde det viktigt att namnge honom fann jag inte. Jag hänsköt således
ärendet till PON med en rekommendation att kritisera tidningen för brott mot god publicistisk sed. Så skedde också.

Varför väljer jag då att skriva ut hans namn i denna text? En faktor är att ärendet blev mycket uppmärksammat och många vet vem det handlar om. En annan faktor är att Mikael Persbrandt valde att ha sitt namn med i den fällning som Expressen publicerade. Till det kommer att han vann mot tidningen och vad det pressetiska systemet erbjuder den klagande är upprättelse genom offentlighet. Till exempel i denna bok.

De två ovanstående exemplen visar på pressetikens komplexitet. Att det kan vara rimligt att namnge en privatperson som skriver anonymt på nätet, men att det är ett brott mot pressetiken att namnge Sveriges mest kände skådespelare när han drar i sig kokain. I båda dessa fall har PON gjort samma bedömning som PO, vilket är det normala förhållandet. Sedan 2011 har PO och PON kommit till samma
slutsats i 93 procent av de prövade ärendena. Kanske gör denna stora överensstämmelse att det även blir intressant att titta på några av de fall där vi varit oense.

Ett gäller Expressens bevakning av prinsessan Madeleines bröllopsresa med nyblivne maken Chris O’Neill i juni 2013. Efter ett mycket uppmärksammat och hårdbevakat bröllop i Stockholm åkte de på bröllopsresa utan att avslöja offentligt vart de tänkte åka.

Några dagar senare kunde tidningen avslöja att de befann sig på Seychellerna och bodde i en villa som uppgavs kosta 50 000 kronor per dygn. Artiklarna illustrerades med smygtagna bilder på paret när de rörde sig på den privata stranden och uppe på villans terrass. Nästa dag fortsatte rapporteringen med nya smygtagna bilder. Nu satt de på var sin solstol på terrassen. Madeleine röker och är iförd bikini. Chris har badbyxor och dricker en öl. På några av bilderna läser de var sin bok. Bilderna var tagna med så starkt teleobjektiv att det gick att urskilja vilka böcker de läste. Intill recenserade Expressens biträdande kulturchef deras bokval.

Publiceringarna anmäldes av prinsessan. Bedömningen innehöll en rad svårigheter. En prinsessa lever sitt liv i offentligheten. Men hur stor är den privata sfär som hon trots detta har rätt till? Jag kom till sist fram till att paret – efter att ha varit mycket tillgängliga för medierna under bröllopet – hade rätt att få vara för sig själva. Det fanns inte skäl nog att beröva dem dessa dagar i avskildhet. Allmänintresset var svagt även om det säkert fanns en viss nyfikenhet från allmänhetens sida om vart de tagit vägen. Till det kom att bilderna var tagna utan deras vetskap.

Av anmälan framgick att prinsessan kände sig kränkt. Bilderna i sig var inte kränkande, men ett intrång i privatlivet måste inte avslöja något nedsättande för att vara kränkande. Det kan vara intrånget i sig, i det här fallet bilderna, som är kränkningen.

Jag rekommenderade PON att fälla tidningen, men nämnden friade. Orsaken var att det finns ett allmänintresse runt vad representanter för hovet gör, bilderna var inte kränkande och texterna innehöll inga ogrundade spekulationer eller osanna uppgifter.

Ett annat exempel på oenighet gäller en publicering i Vestmanlands Läns Tidning, VLT, i juni 2016. Tidningen avslöjade att en handläggare på arbetsförmedlingen placerat personer i fas 3 i en god väns företag. Placeringarna var förmånliga eftersom lönen till viss del subventionerades. Arbetsförmedlingen utredde om han gjort sig skyldig till jäv. Arbetsförmedlaren var namngiven och fanns på bild i tidningen. Han anmälde publiceringen.Innan en utredning är klar, eller till exempel en dom avkunnad, är det viktigt att en tidning är försiktig med sina påståenden. En anmälan är trots allt bara en anmälan. Och en misstanke är något som inte är fastslaget.

I det här fallet kom arbetsförmedlingen fram till att förmedlaren handlat fel, men att felen gjorts för så länge sedan att de var ”preskriberade”. Den enda åtgärd som vidtogs var ett korrigerande samtal med förmedlaren. Min bedömning var att det handlade om en tjänsteman i offentlig verksamhet, med rätt att fatta egna beslut. Mot den bakgrunden och med stöd i mitt resonemang om offentlig person ansåg jag att tidningen inte gjort något fel som berättat om saken och namngivit tjänstemannen. Jag avskrev ärendet – och arbetsförmedlaren överklagade till PON.

Nämnden höll med mig om att ämnet hade allmänintresse. Däremot ansåg den inte att mannens ställning som handläggare gjorde att det var motiverat att namnge honom. Han hade inte en tillräckligt ledande roll.

Av dessa oenigheter har jag lärt mig att en prinsessas privata sfär är mycket liten och att det inte räcker med att en person är offentliganställd för att han eller hon ska behöva stå till svars offentligt för sina misstag.

Av resonemangen i den här texten kanske man kan få intrycket att pressetik bygger på hårda regler, praxis och prejudikat. Som tillämpning av lag. Så är det emellertid inte. De pressetiska reglerna, som för övrigt kan läsas på www.po.se, innehåller inga detaljerade regler. Det är goda råd till journalister och utgivare, som utgår från att varje ärende är unikt och måste bedömas för sig. Därför lyder portalparagrafen i de etiska reglerna:

Etiken tar sig inte i första hand uttryck i en formell regeltillämpning utan i en ansvarig hållning inför den publicistiska uppgiften.

Men att lära lite av historien skadar inte.

 

© Författarna och Iustus Förlag AB, Uppsala 2018
Upplaga 1:1
ISBN 978-91-7737-021-5
Produktion: eddy.se ab, Visby 2018
Omslag: John Persson
Foto: Ateljé Uggla
Förlagets adress: Box 1994, 751 49 Uppsala
Tfn: 018-65 03 30
Webbadress: www.iustus.se, e-post: kundtjanst@iustus.se
Printed by Dimograf, Poland 2018

Godkänd journalistik tveksam väg
Etik handlar inte om plattformar