Nyligen var jag i Oslo för att vara med i podden Tinius Talks. Tinius är en stiftelse som är föga känd i Sverige, men ändå har stort inflytande över vår del av medievärlden. Tinius är nämligen största aktieägare i Schibsted, som äger Aftonbladet och Svenska Dagbladet.

Ämnet för dagen var likheter och skillnader mellan de pressetiska systemen i våra länder. Min norska samtalspartner var Elin Floberghagen, chef för Norsk Presseforbund.

Vi var snabbt överens om att medie­kulturen är ganska lik i Norge och Sverige. Därmed också det pressetiska tänkandet. Att skydda enskilda människor från orimlig exponering är lika viktigt hos oss båda.

Men på en punkt skiljer vi oss åt: öppenheten.

I Norge är nästan alla anmälningar i motsvarigheten till PO och PON offentliga. Mötena i PONs motsvarighet, Pressens Faglige Utvalg, PFU, webbsänds för att alla som vill ska kunna följa med i debatten mellan PFUs ledamöter. En anmälare som önskar slippa offentlighet kan be om det, men avgörandet ligger hos PFU.

I Sverige är alla anmälningar till PO sekretessbelagda, liksom yttrandena från parterna. Det enda som är offentligt är PONs beslut. Och inga TV-sändningar. I grund och botten handlar det om perspektiv.

I Norge är det allmänhetens perspektiv som kommer i första rummet. Öppenheten ökar förståelsen för pressetiska överväganden hos många medborgare. Kanske också intresset.

Avigsidorna är uppenbara. Säger PFUs ledamöter verkligen sitt hjärtas mening eller anpassar de sig till vad som är politiskt korrekt att tycka? Gör öppenheten att benägenheten att anmäla sjunker?

Samtidigt finns det något tilltalande i den norska offentligheten. Bara en sådan sak som att alla kan bilda sig en egen uppfattning om diskussionen i PFU lett fram till ett klokt beslut.

I Sverige är det individens perspektiv som styr.

Tanken bakom sekretessen är att skydda anmälaren från ny exponering.  Man ska kunna skriva vad som helst i sin anmälan, utan att riskera att det sprids. Även mycket privata uppgifter kan ibland vara viktiga för utredningen hos PO och för PONs beslut. Och PONs diskussioner ska inte hämmas av en TV-kamera.

Vilket system är bäst?

Jag föredrar individperspektivet. Det är anmälaren som skadats av det som publicerats och anmälaren är i underläge gentemot en tidning, med alla dess resurser.

Att skydda den svage är kärnan i all etik.

(Journalisten den 14 februari 2019)

Därför prövades DNs text om Fredriksson
Rubriken som gick upp i rök